Det är ett gäng prominenta musiker som medverkar på skivan som t ex Pinetop Perkins på piano och sång, munspelargeniet Paul Butterfield och de två The Band medlemmarna Levon Helm och Garth Hudson. Om jag förstått rätt så var det Levon Helm som tog initiativet till att skivan spelades in och Muddy blev hedersmedborgare i Woodstock i samma veva.
Skivan inleds med en långsamt drivande Bobby Charles låt Why are people like that. Munspelet, gitarren och pianot turas om i ett böljande ljudlandskap som man bara inte kan låta bli att digga till.
Going down to Main street och Born with nothing innehåller fantastisk slide-gitarr. Märkligt men bra samspel mellan munspel och dragspel. Även avslappnat pianospel som är extra starkt på Going down to Main street. Klassisk blues signerad Muddy Waters. En liten lustig detalj är att låten Born with nothing är tryckt två gånger på baksidan och ser ut att förekomma även på andra sidan.
På Caledonia sjunger Muddy Waters fantastiskt bra tillsammans med Pinetop Perkins i call/answer format och dragspelet ger en verkligt märklig känsla till låten. Som alla de andra låtarna är den kryddad med sköna munspel och slide-gitarr sekvenser.
Sida två fortsätter i samma goda härliga anda med klassisk Chicagoblues som Funny Sounds med superbt pianospel och laddat munspel. Även Love, deep as the Ocean innehåller förutom munspel och piano fint gitarrarbete och här hörs också en orgel mitt i alltihop.
Let the good time roll är ett riktigt energipaket. Här hörs även en del saxofon och trummorna är lite mer framåt också. På Kansas city är orgeln riktigt trevlig och munspelet tätt. Här sjunger Pinetop Perkins lite grann också.
Skivan sprider en glad och positiv atmosfär mycket tack vare glädjen i musiken och Muddy Waters varma röst. Att skivan spelades in på bara två dagar är imponerande och man förstår att stämmningen kommer mycket från att allt troligen spelades in live i studion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar