torsdag 31 mars 2011

Första meddelandet

Quicksilver Messenger Service debutalbum från 1968 är ett av mina absoluta favoritalbum. Gruppen hade redan då hunnit spela på den psyekedeliska musikscenen i San Francisco under ett antal år. Bland annat med Grateful Dead och Big Brother and the Holding Company.
Gruppen bestod av John Cippolina, Gary Duncan båda gitarr, David Freiberg på bas och slutligen Greg Elmore på trummor. De två gitarristerna ger skivan en härlig ljudbild med massvis med örongodis. Det kanske är något visst med dubbla gitarrer, även Allman Brothers har ett mycket trevligt sound.

Utmärkta Pride of man inleder skivan. Med bra sång av David Freiberg och Gary Duncan. Mycket melodiös med spruckna men ändå delikta gitarrljud.

Light your windows är skriven av Duncan och Freiberg. Den är avslappnad och lite drömlik i sången och innehåller samma friska virtuosa klingande gitarrspel.

Tredje låten Dino's song skriven av en tidigare medlem som inte var närvarande vid skivinspelning, Dino Valenti. Den har ganska mycket brittisk pop över sig. Men innehåller trots det mycket bra gitarrspel.

Sista låten på första skivan är Gold and silver. Den verkar vara en omarbetning av en låt skriven av Schuster. Den har något väldigt bekant över sig i grundmelodin. Detta är en rent instrumental låt som glider in i härliga jam men ändå alltid mynnar ut i en trallvänlig grundmelodi. Här kommer gitarrerna verkligen till sin rätt där de svarar varandra med olika spelstilar. Det viner och klingar på ett alldeles egen sätt. Inte riktigt likt något annat. Även basen kommer fram på ett fint sätt här. Dessutom en ganska häftig trumeffekt där Greg Elmores trumsolo först hörs i den högra högtalaren och sedan glider över i den vänsta och tillbaka igen ett par gånger.

Andra sidan inleds med Too long. En underbra svängig låt med bra sång fint uppbackad av den andra sångaren. Liksom på resten av skivan underbart gitarrspel. Tufft men ändå melodiskt. Här spelar någon av dem väldigt snabbt i en kort sekvens vilket låter väldigt härftigt.

Sist kommer skivans längsta låt The Fool av Duncan och Freiberg. Här undrar jag om det inte förekommer lite fiol också. Många tempoväxlingar med mjuka trumljud och speciella gitarrljud. Alltid melodiöst. En sekvens innehåller vinande gitarrer och ett klatchande trumljud som får det gå isa sig längs ryggraden av välbehag. Stämmningen kan liknas vid att man går och stretar uppför ett brant berg men då öppnar sig landskapet när man närmar sig toppen och solens första strålar värmer ens frusna kinder.

Summa summarum så måste detta vara en av de bästa skivor som gjorts. Unika gitarrister som kombinerar tuffa ljud med härliga melodier bra sång och improvisationer allt perfekt avvägt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar