Baby please don't go inleder skivan. Det är helt klart skivans bästa låt. En över fem minuter lång blueslåt med massvis med psykedeliska gitarrslingor och tungt blueskomp. Ted Nugent får fram unika och vildsinta ljud ur sin gitarr, både vinande nästan romande och distade och med temperamentsfull känsla. Ständigt varierande. Trummorna spårar ur i frenetiska solon ibland som matchar gitarren och likaså orgel på ett ställe. Inte ett tråkigt moment på hela låten.
I feel free är mer av en poplåt men en mystisk orgelslinga skramlande trummor och mycket vinande gitarr räddar låten.
Young love har ett kul basbetonat gung i bakgrunden. Kraftfull sång och fint piano trummor och gitarr. Bra temperamentsväxlingar.
Psalms of aftermath har en drömlik stillsam inledning. Stämningsfull sitar och bygger upp till ett klimax i slutet på verserna där det låter som stämsång och kraftfulla trummor. Lite Chameleon Church över det.
Colors har en krånglig melodi med psykedelisk gitarr och sång i vissa partier. Annars gitarr och sång i call and answer format. Mynnar den ut i God save the queen?
Andra sidan börjar med Let's go get stoned. En långsamt gungande blueslåt. Underbart bluesiga pionoslingor och effektfull stämsång och naturligtvis en del underbart samspel med Ted Nugents uttrycksfulla gitarr. Men är inte valet av låt underligt med tanke på Journey to the center to the mind och Nugents hävdande att låten inte är drogrelaterad.
Down on the Philips escalator påminner i framförande mycket om brittisk pop. Men gitarren räddar den. Bra trummor också. Men jag gillar låten eftersom den har en kraftfull melodi och fin stämsång. Men som sagt utan vinandet och frustandet från gitarren så hade jag haft svårt för den.
The lovely lady har lite sitar liknande ljud i inledningen men jag tror att det är gitarr. Sen kommer ett annat märkligt ljud som antingen är piano eller gitarr. Annars aningen för popigt. Ingen vinande gitarr på den här låten och en annan sångare.
Med Night time är skivan tillbaka i rätt spår igen. Trummor, gitarr och kraftfull sång med lite stämsång. Distat avslappnat avslut med ett mjukt piano också.
It's not true verkar vara en The Who låt. Jag har nog aldrig hört originalet. Väldigt popigt men stämsång, piano och fina cymbaler väger upp. Och visst får vi lite rejäl gitarr i mitten och slutet också.
Gimme love avslutar skivan. En bestämd inledning med avmätt gitarr. Lite stämsång och vinande gitarr hinns också med. Ett mycket annorlunda avslut på låten med ett skumt gitarrljud.
Det man tar med sig efter att ha hört skivan är nog Ted Nugents varierade och häftiga gitarrspel och kombinationen med tungt snabbt gung men ändå temperamentsväxlingar. Jag gillar T. T. Palmers trummor också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar