onsdag 19 oktober 2011

En udda rockhjälte

En av de stora särlingarna inom rockmusiken. Roky Erickson född 1947 hade redan 1965 en lokal hit med en egen komposition med gruppen The Spades där han var sångare. Efter detta var han med i det legendariska 13th Floor Elevators som aldrig slog men var pionjärer inom den psykedeliska musiken bland annat. Enligt vissa uppgifter så ska Janis Joplin ha varit aktuell som sångerska för gruppen när hon bodde i Austin innan hon drog till San Francisco. Janis och Roky har även jämförts som sångare och jag måste nog hålla med till viss del. De har båda ett intensivt och expressivt uttryck.

I slutet av 60-talet gick det utför. Roky Erickson hamnade på institution. Trots allt så spelade han under 70-talet ändå flera konserter och skrev mycket nytt material. En diktbok med sångtexter kom ut 1971. Hans första officiella soloalbum Don't slander me kom 1986 och förra året (2010) kom hans senaste skiva, True love casts out all evil.

Här tänkte jag fördjupa mig lite i Don't slander me från 1986 som jag ska skriva om här. Den spelades in tillsammans med bland andra Duane Aslaksen på gitarr Paul Zahl på trummor, Jack Casady (från Jefferson Airplane) på bas, Andre Lewis på keyboards och Bill Miller. Han tackar bland annat sin mamma Evelyn Erickson och den gamle konsertpromotorn i San Francisco som också kom från Texas Chet Helms samt The Explosives med flera. Mest överaskande namnet är kanske Tom Fogerty. Skivan gavs ut på märket Pink Dust.

Musiken är genuin rock and roll. Roky sjunger med känsla och inlevelse och kompet är hårt och rått. Man kan verkligen inte tro att skivan gjordes 1986. Samtliga låtar är skrivna av Roky.

Inleder gör Don't slander me en hårtslående rocklåt med fina snabba gitarrpartier och rå sång som matchar varann perfekt.

Haunt är också en rocklåt med hög energi. Men lite annorlunda komp. Med en sax och ett smittande baskomp. Dessutom några ganska högfrekventa toner som ger extra stämmning.

Crazy crazy mama har en riktigt galen gitarr och lika galen sånginsats. Lite Jerry Lee Lewis känsla men med gitarr istället för piano.

En lite lugnare låt Nothing in return. Uttrycksfull sång som i sin bräcklighet fångar in lyssnaren. Lite moderna keyboards men de stör inte tack vare att de är ganska överstyrda och gitarren och basen har mycket skönt darr.

Första sidan avslutas med Burn the flames. Den låter ganska modern och går även den i ett lugnare tempo. Men sången är grymt bra och en galen gitarr som låter olikt det mesta ger sången karaktär.

Den andra sidan inleds med Bermuda en till sin melodi rak rocklåt. Fin sånginsats.

You drive me crazy påminner om en skön Buddy Holly låt t ex Maybe baby. Stilrent ackompanjemang och fin sång.

Can't be brought down en rejäl rocklåt med inlevelsefull sång och fina bas och gitarrslingor.

Näst sist kommer Starry eyes. Min favoritlåt från skivan och en favoritlåt överhuvudtaget. Jag gillar nog versionen från konsertalbumet Halloween ännu bättre. Det ska enligt vissa vara en hyllningslåt till den alldeles för tidigt bortgångne Buddy Holly. En stillsam men ändå driven låt med tydlig och medryckande text. Roky framför den hjärtskärande och med perfekt frasering. Rader som "When I am alone I hear and feel you" och "I wish that I could reach right out and touch you" är underbara. Så nyligen som 2010 gjorde artisten Veronica Falls en cover på låten.

Avslutningsvis kommer The damn thing med ett säreget rått ljud i bakgrunden och en stark rå sånginsats av Roky Erickson.

Sammanfattningsvis ett något ojämnt album som blandar genuin rock n roll med 80-talet. Tack vare rå sång och medryckande melodier och texter så blir det en angenäm upplevelse att lyssna på. Det går inte att missta sig på ärligheten i musiken. Liksom hans senaste skiva, som också finns på vinyl, så kan jag varmt rekommendera den här!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar