söndag 29 januari 2012

Blues att rysa av

Under 20- och 30-talen skapades bluesmusiken så som vi känner den idag. En av de som var med var Skip James eller Nehemiha James som han egentligen hette. Han föddes 1902 i Bentonia i delstaten Mississippi. Skips far var predikant i Baptistkyrkan där han spelade både orgel och gitarr. Skip själv lärde sig mestadels själv att spela gitarr och piano. Han tog intryck av Mississippi John Hurt. 1931 spelade han flera egenkomponerade låtar för Paramount Records i Grafton, Wisconsin. Men efter det glömdes han bort. Han jobbade med jordbruk och diverse annat och blev liksom sin far en predikant inom Baptistkyrkan. Men i början av 60-talet lyssnade bluesentusiasten John Fahey på Skips gamla stenkakor och lyckades hitta honom. Så återupptäcks han i 60-års åldern och sjunger bland annat på Newportfestivalen i utanför New York 1964. Fahey hade viss anknytning till bluesbandet Canned Heat där bland annat Al Wilson var medlem. Han letade vid samma tid reda på en annan tidig blueslegend Son House och Dick Waterman återfann Mississippi John Hurt.

Efter Newportfestivalen 1964 så spelade Skip James in två nya album. Det första Today! från 1965 och det andra Devil got my woman från 1968 båda utgivna på Vanguard. Det är det andra albumet som jag ska koncentrera mig på lite extra här. Vanguard gav även ut mycket annan folk- och bluesmusik. Som t ex Joan Baez och Mississippi John Hurt. Skip James avled av cancer i Philadelphia 1969.

Musiken är ytterst sparsmakad endast Skip James själv på antingen gitarr eller piano på några låtar. Hans sång är mycket ljus och nästan lite skrämmande i sin konstaterande desperation. Samtidigt är musiken underbart vacker med spröda ofta spruckna toner som man liksom dras till. Inget bottleneckspel utan rent fingerpicking.

Skivan inleder med Good road camp blues. Skip spelar de klassiska bluestoner och sjunger med inlevelse "I am so tired I am so tired". Varje ton låter lite annorlunda. En del strängar ger ett sprucket ljud ifrån sig medan andra avger ett piggt knäppande ljud.

Andra låten framförs på piano. Den heter Little cow, little calf blues. Skip spelar piano lite på samma sätt som han spelar gitarr på. Avslappnat och långsamt och mycket skiftningar i tempo och anslag. Från djupaste bas till ljusaste diskant.

Tredje låten är titelspåret Devil got my woman. Med den klassiska versraden
I rather be the devil than to be that woman's man
sjungen med plågsam inlevelse. Man hör de klassiska låtintrotonerna från rock and rollen återkommande.

Look at the people standing at the judgement sjunger Skip inte med sin vanliga ljusa röst utan i en mer vanlig tonart. Den är dessutom ovanligt snabb i tempo.

Skivans längsta låt med knappa 6 minuter är Worried blues. Textraden
I gonna pack my suitcase and down the road I'll be gone
är bra. Gitarrspelet består av långsamt gungade blues med massor med små variationer hela tiden. Bland annat de kanske tre ljusa knäppande tonerna och de mer mörka med mycket sväng som svarar med eftertryck.

Sista låten på sida ett är pianolåten 22-20 blues. Ganska kraftfullt pianospel med smattrande sekvenser med ljusa toner och hårda slag på bastangenterna. Ömsom långa och ömsom korta sekvenser.

Sida två inleder med pianolåten Mistreating child blues. Vissa sekvenser känns igen som rockklassiker, de varieras i oändlighet på fantastiska sätt.

Sickbed blues har ett speciellt anslag på gitarren. Nästan lite vaggande stillsamt. Men sången är den där ljusa rysningsframkallande rösten.

Catfish blues går i en snabb takt men har kvar mycket av den kusliga atmosfären. Mitt ibland de ljusa knäppande tonerna så dyker det upp starka spruckna bastoner. Mycket temperamentsfull låt. Även nästa låt Lorenzo blues fortsätter lite i samma stil men är långsammare i tempot.

Careless love är nog den gladaste låten på skivan. Skip James sjunger med sin ljusa röst men låter mer uppslupen. Hans pianospel är glatt, svängigt och dansant.

Avslutar skivan gör Illinois blues. Spruckna ljusa toner på gitarren som spelas väldigt snabbt.

Sällan kan man höra ekon från det förflutna som på den här skivan. En inflytelsefull artist som var med och formade bluesen och därigenom rocken till vad den blev. Starka låtar vars temperamentsfulla framförande inte lämnar någon oberörd. En sann gitarrvirtuos.

söndag 15 januari 2012

Psykedelisk jazz

När recensenter skriver att en artist påminner om en annan brukar jag generellt inte hålla med. Men inga regler utan undantag för med Ivory och deras skiva Ivory från 1968 är jag beredd att hålla med. Det påminner mycket om Jefferson Airplane och deras tre första plattor. Gruppen kom från Los Angeles i Kalifornien och hade samma producent Al Schmitt som Jefferson Airplane

Skivan gavs ut på det märkliga skivbolaget Tetragrammaton (grekiska för ord med fyra bokstäver) som uppenbarligen gav ut Deep Purpels första skiva i USA och även skivor med komikern Bill Cosby.
Christine Christman som stod för sången och skrev många av låtarna har en röst som påminner mycket om Grace Slick. Kenny Thomure var också med och skrev flera av låtarna och spelade gitarr och sjöng. Mike McCauley spelade piano och sjöng.

Gruppen upphörde när Mike blev inkallad i armén och även skadad under Vietnamnkriget. Så det blev bara den här skivan. Men man hade enligt vad jag har kunnat läsa mig till ganska bra flyt med turnéer och TV-framträdanden efter skivan fram till inkallelsen.

Först ut är låten Silver rains fina dallrande gitarrljud och mjukt jazzigt piano. Lite orgel och långa utdragna distade bastoner på gitarren som sedan blir riktigt hårda gitarrsolon i ena högtalaren medan orgeln dånar i den andra. Christine Christman sjunger mycket bra ibland katigt som Grace Slick men ibland lyser en varmare nyans igenom. Samtliga gruppmedlemmar var med och skrev låten.

Free and easy har lite storstadsjazz ala 20-talet över sig men kryddat med elektriskt psykedelisk gitarr. Bra sång av Christman och trevligt piano mitt i de grymma gitarrljuden.

Losin' hold är lite glad folkrock inspirerad av Peter Paul and Mary. Akustiskt ackompanjemang. Mike McCauley sjunger merparten med Christman som fyller i ibland och sjunger några ord här och där i roliga arrangemang.

Laugh fortsätter i samma stil. Vacker melodi. Lite vilda trummor och bara Christine Christman på sång. Hon sjunger väldigt starkt och varmt på den här sången.

Med sista låten på sida ett A thought blir det återigen en mer rockig stil. Fin sång och det lite speciella samspelet mellan acidgitarr och piano. Kenny Thomure krämar ut några häftiga dallrande och långa vinande toner ur gitarren. Mycket växlingar i hårdheten låten igenom som ger den en berättelselik känsla.

Sida två inleds med I, of the garden. Byggs långsamt upp med upprepande av korta gitarrsekvenser och små pianostötar då och då sedan kommer en orgel. Christine Christman sjunger. En bit in sjunger hon ikapp med en lång orgelton. Avslutar med lite vinande gitarr kombinerat med orgel. En viss jazzkänsla över låten.

All in my mind är skriven av Kenneth Thomure som troligen också sjunger det mesta av låten. Christman sjunger lite i refrängen. En nedtonad stillsam låt som också har lite jazz över sig.

A light sjunger Christman väldigt likt Grace Slick. En hel del hård orgel och gitarr.

Last laugh framförs av antingen Mike eller Kenny. Lite körande av Christman. Låten är glad låt med trevlig knäppande gitarr.

Avslutar skivan gör låten Grey November. En temperamentsfull låt med Christman på sång på väldigt engagerad sång. Sparsmakat ackompanjemang med ett distinkt piano och långa mullrande distade gitarrtoner. Melodin flödar långsamt och behagligt. Skivans längsta låt med sina 4.42 minuter.

Sammantaget en mycket trevlig och lyssningsvärd lp. Ivory gör en ganska unik kombination av rock och jazz som inte är fusion utan mer att pianisten spelar låten på jazzvis medan gitarristen öser på med psykedelisk rock. Dessutom är det avskalat, enkelt, äkta och med en mycket bra sångerska.

söndag 8 januari 2012

Äkta även på 80-talet

Simon and Garfunkel klassikern The Boxer blir överaskande ljuv country på skivan Roses in the snow med Emmylou Harris från 1980. Låten mår utmärkt av det helt akustiska ackompanjemanget. Snabbheten i strängpickandet och de virtuosa krusningarna som bara en mandolin kan åstadkomma ger låten den stämning som den skulle ha haft redan i originalet med Simon and Garfunkel. Det var så här den var tänkt att låta.

Den ursprungliga anledning till att jag köpte skivan var låten Jordan en traditionell låt. Här medverkar överaskande Johnny Cash. Hans mörka varma och innerliga röst ger låten en extra krydda. Han sjunger call and answer med de andra på ett genuint svängigt sätt. Jag hörde låten första gången framföras av Jerry Garcia i ett informellt jam som förevigades i filmen Festival Express om en turné tvärs över amerikanska kontinenten i Kanade med tåg. Bland annat Janis Joplin, The Band, Buddy Guy och Grateful Dead medverkade. Jerry spelade själv på gitarr och sjöng denna lilla trudelutt som jag försökte hitta på en skivinspelning. Helt underbar melodi.

Skivan inleds med titellåten Roses in the snow. Äkta snabb och glimrande bluegrass.

Wayfaring stranger går i en lite speciell takt och är lite speciellt arrangerad. Först ett stadigt kontrabasknäpp genom hela låten och akustiska gitarrslingor som inte följer samma mönster som andra låtar. Emmylous röst låter lite extra sprucken och isande vacker.

Green pastures medverkar Dolly Parton på lite körsång. Låten är lite eftertänksam och vacker. Med ett genuint bluegrassackompanjemang. Willie Nelson spelar gitarr.

På Ralph Stanley låten Darkest hour is just before dawn är det Ricky Skaggs som sjunger. Emmylou körar lite bara. Låten är långsam och eftertänksam full med härlig mandolin.

Först ut på andra sidan är I'll go stepping too en rasande snabb countrylåt. Med mycket fiol i olika slingor som samverkar fint med en lågmäld elektrisk gitarr.

You're learning en vacker långsamt flödande vals med lite country el-gitarr och fin mörk fiol och så klart underbar sånginsats av Emmylou.

Miss the Mississippi ska vara skriven av Bill Halley troligen inte den Bill Haley som gjorde Rock around the clock. En eftertänksam valslåt, den enda med piano på skivan.

Avslutar gör A. P. Carters Cold watch and chain. Här sjunger Emmylou tillsammans med Linda Ronstadt. Riktigt fin country med ett stänk av bluegrass. Ett fint mellanspel med mandolin och gitarr. Ricky Skaggs sjunger en vers.

En fantastisk skiva med idel äkta och genuint sound. Alla strängar hörs perfekt och mixningen är perfekt. Skivan är väldigt avstressande och avslappnad och mycket mycket vacker. Flera fantastiska musiker medverkar förutom Emmylou själv förstås. Jag vill gärna lyfta fram Albert Lee som spelar mandolin och även lite gitarr. Han spelar numera tillsammans med Bill Wyman i hans The Rhythm Kings.

Ett måste för alla som gillar country eller bluegrass eller genuin och innerlig musik i stort.