Mandolin är ett instrument som åtminstone jag mestadels förknippar med bluegrass. När jag därför fick syn på en platta med Sleepy John Estes ackompanjerad av bland andra Yank Rachell på mandolin så var jag förstås tvungen att slå till. Skivan är utgiven på märket Delmark 1964. Rachell har även gett ut ett eget album på samma märke. Skulle vara roligt att få höra det också.
Michael Bloomfield som blev en av 60-talets gitarrhjältar medverkar på akustisk gitarr. Hammie Nixon spelar munspel. Han hade spelat med Estes ända sedan 30-talet. Själv spelar Estes gitarr och sjunger förstås.
Skivan var den andra som spelades in och gavs ut med Sleepy John Estes på 60-talet. Inleder gör den med titelspåret Broke and hungry som Estes spelat in redan 1929. Ljudet är är genuint bluesigt och det som skiljer sig mest från andra skivor är just mandolinen. Den ger en viss bluegrasskänsla åt musiken.
Black Mattie är även den en klassisk långsam sorgsen blues men med det karaktäristiska ljudet av en mandolin. Även en del munspel. Tredje låten är 3:00 morning blues med ganska starkt munspel och lite snabbare tempo och mer anslag. Den klassiska rytmen som även finns i låtar som Roberta och Odessa. Fjärde låten är Beale street suger som säkerligen handlar om den berömda nöjesgatan i Memphis. Många härliga mandolinslingor och en solosektion med stark svängigt samspel mellan både gitarr, munspel och mandolin. Första sidan avslutas med låten Olie blues, en långsamt vandrande blues med lite call and answer mellan Estes och Rachell och lite fingerpicking på gitarren.
Andra sidan börjar med Arthur "Big Boy" Crudup låten So glad I'm livin' med ett stadigt gung i bakgrund och kryddad med små gitarrtoner. Estes sjunger väldigt engagerat och glatt. Nästa låt är Freedom loan där mandolinen är tillbaka, även effektfulla stötar på munspelet. I mitten förekommer ett riktigt akustiskt inferno av ljud. Tredje låten är The girl I love i ganska snabbt tempo men ändå sorgsen. Klassiskt bluesgung. Electric chair är nästa låt. Estes sjunger ångestladdat till fina munspelsslingor och glödande toner mandolinen som på vissa ställen låter riktigt häftiga. Avslutar skivan gör låten Sleepy John's twist en snabb och glatt svängig låt nästan lite rockig gitarr.
Helhetsintrycket av skivan är mycket genuint. Musiken är äkta blues framförd på akustiska instrument som ändå låter mäktigt och tätt men samtidigt lätt och sprött. Mandolinen ger en extra ovanlig dimension åt musiken. Tack vara mandolinen men även tack vare att de är fyra medverkande musiker så skiljer sig ljudet från annan traditionell blues som t ex Skip James som jag skrivit om tidigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar