Blue Cheer bestod av Leigh Stephens på gitarr, Dickie Peterson på bas och Paul Whaley på trummor. Blue Cheer spelade totalt in sex skivor men endast Dick Peterson var med på samtliga. Abe "Voco" Kesh producerade skivan och även deras andra skiva. Jag har tidigare skrivit om deras femte skiva Original human being.
Tack vare ett stort antal Marshall-förstärkare skapar Blue Cheer en ljudbild som inte är lik någon annan. Det dånar och mullrar och låter extremt överstyrt. Men de lyckas ändå skapa dynamik, temperament och melodi. Deras spelglädje och energi går inte att ta miste på.
Skivan inleder med Eddie Cochrans klassiker Summertime blues. En grym version i en alldeles egen stil. Klättrade en bra bit upp på billboard-listan i USA, ända till plats 14. Dickie Peterson sjunger mycket bra och lyckas variera rytmen i hur orden sjungs. Lyssna på hur han sjunger "gonna take my problem to the United Nations". Whaleys trummor kokar.
BB King blueslåten Rock me baby följer. Spelas i en avslappnad stil med engagerad sång. Klingande gitarr som samspelar perfekt med rösten och trummorna. Ett ångestladdat mellanspel med sprudlande och kokande gitarrtoner. I andra halvan av låten är gitarrtonerna mycket närmare sammanbrott. Ett rasande mysigt trumsolo i slutet.
Första egenkomponerade låten på skivan är Doctor please. Skriven av Dickie Peterson. Även skivans längsta låt med sina knappa 9 minuter. Peterson sjunger känsloladdat nästan vrålande ut sången. Lika känsloladdad gitarr och trummor. Ibland känns det som man svävar över ett kokande hav av distorderade toner. Låten är omväxlande och det händer alltid något. Karaktären på ljudet växlar mellan vinande och knorrande bas och gitarr och de väldiga trumljuden som i slutet rider ut en lång vinande ton.
Andra sidan inleds med egenkomponerade Out of focus. Ett klassiskt distinkt intro som växlar in sången med en vinande knorr. Något som nästan låter som marackas bestämmer rytmen. Återigen mycket bra sång. Ett galet solo i mitten tar sig smidigt tillbaka till huvudmelodin.
Min favoritlåt på skivan är nog Parchment farm. Om jag förstått rätt så var det namnet på ett ökänt fängelse i amerikanska södern. Låten är en gammal blueslåt med namnet Parchman farm skriven av Mose Allison. Petersons sång är mycket kraftfull och likaså de långa vindlande instrumentala passagerna med mäktigt gitarr- och trumspel. Snyggt att de spelar call and answer halvt i otakt.
Sist ut på skivan är låten Second time around skriven av Peterson. Hela låten kokar av varierat och temperamentsfulla samspel mellan bas och gitarr och mullrande trummor. Sånginsatsen är ångestfull och driven. Man tror att ett långt trumsolo avslutar låten men basen och gitarren kommer tillbaka i en sista furiös överstyrd men ändå melodiös urladdning gånger två.
En skiva man blir på gott humör av. Fullt ös på ett direkt och otvunget sätt. Underbar sång och varierat spel på bara tre personer och tre instrument. Blir aldrig monotont utan ständigt överaskande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar