Från klassiskt till country

Fick ett bra musiktips på en skivmässa. En av säljarna rekommenderade plattan Savage Grace från 1970 utgiven av Reprise med bandet Savage Grace. Ett amerikanskt band som gjorde två plattor, detta är den första. Savage Grace kom från Ann Arbor, Michigan och bestod av John Seanor på piano och cembalo, Larry Zack på trummor, Al Jacquez på sång och bas samt Ron Koss även han på sång och gitarr. Ron Koss skrev flertalet av låtarna på skivan.

Skivan inleder med Come on down, en positiv lite countryrockinfluerad låt. Sångaren sjunger väldigt bra och engagerat. I slutet kommer ett längre parti där låten byter skepnad med bland annat bra piano och trumsolon i annorlunda takt.

Lady rain inleder med lite stillsamt piano och sedan kommer lite tung gitarr. När sångaren börjar sjunga tar det stillsamma pianot vid och det fortsätter att växla på ett effektfullt sätt. Båda sångarna sjunger i låten. Ett lite mystiskt drömlikt parti med ensligt trumljud och gitarr byts ut mot det stilla pianot och via lite tung gitarr tillbaka i sången igen. Udda men bra arrangemang. Varierad och bra sånginsats. Speciellt refrängen är väldigt medryckande.

Dear Lenore inleder med något som låter som bongotrummor. Via något som kan liknas vid Kaks Lemonaide kid så mynnar den ut i hypnotiskt tunggung via ett trumsolo på bongotrummorna och tillbaka igen.

En cover på Bob Dylans klassiker All along the watchtower avslutar skivan. Börjar med stillsamt cembalo innan riktigt vassa gitarrer tar vid. Bra trummor med mycket improviserade solon. Mycket bra vinande och virtuosa gitarrsolon som helt plötsligt tystnar för att bytas ut mot mystiska cembalotoner som rullar fram. Sen river de av ytterligare ett vilt gitarr och trumparti som följs av starka trummor över cembalon. Avslutar med ett extremt gitarrsolo som dundrar fram på maxvolym.

Andra sidan inleder med en cover på en Oscar Peterson låt, Hymn to freedom. Den börjar med lite stillsamt och avslappnat piano. Spelet är flyhänt och rikt på improvisationer. En bit in i låten förstärks den av riktigt bra elgitarr som matchar pianot. Gitarren har mycket temperament och spelas med mycket improvisation och temperament. Trots att det är en jazzlåt så får jag mer en Allman Brothers känsla av låten.

Nästa låt 1984 har lite sång återigen. Distinkta trummor och bra gitarr. Växlar snyggt över i ett annorlunda komp och tempo via lite piano.

Night of the hunter inleder lite skrämmande med bara cembalo och trummor sen kommer lite starkt förvrängd sång som påminner lite om Grateful Dead på sin skiva Aoxamoxa. Komp och tempo flödar fritt och ljudbilden varieras på ett bra sätt. Mycket bra trummor och grym elgitarr som ibland byts ut mot cembalons säregna toner. En ganska eftertänksam låt.

Skivan avslutas med låten Turn your head. Stillsam och vacker inledning med piano och cembalo. Vacker sång. Utan att tempot växlas ökas intensiteten kraftigt en bit in i låten med bra långsamma trummor och ångestfylld elgitarr som sedan tystnar och byts ut mot nästan klassiska pianotoner. En bra melodi som framkallar rysningar. Har ett kokande avslut med mycket galopperande trummor och elgitarr som påminner om Allman Brothers.

Sammanfattningsvis en otroligt bra skiva med fantasifull musik till otroliga arrangemang. De påminner mycket om virtuosa jamgrupper som Allman Brothers och Grateful Dead men har även en flödande musik med ovanliga instrument inte olikt Ultimate Spinach.

En genuin musiker

Jag läste en sorglig nyhet i lördagens Östgöta Correspondenten. Levon Helm en av de mest genuina musikerna i rockhistorien avled i torsdags förra veckan den 19 april 2012. Trots sin strupcancer som han fick redan 1998 och även skrev om i andrautgåvan av sin självbiografi så kunde han under 2000-talet ge ut två grymt bra skivor. Dirt Farmer och Electric Dirt. Dessutom så gav han konserter i sin berömda lada i Woodstock och medverkade i ett av Elvis Costellos TV-program för bara något år sedan.

Jag har tidigare skrivit om några av The Bands skivor där han var trummis men hans karriär började ju redan i slutet av 50-talet med Ronnie Hawkins. Han spelade alltid trummor och kallade sin position för bästa platsen på scenen. Han hade överblick. Jag gillar hans sätt att sjunga och han har en fin innerlig röst som sprider glädje omkring sig.

Hans andra soloskiva American Son är en av hans absolut bästa skivor. Den gavs ut på märket MCA 1980. Den innehåller glad och genuin rock med stänk av country och blues. Hans skivor är alltid nära den amerikanska musikens själ. I samband med inspelningen av skivan så gjorde han även sin debut på vita duken i filmen Coal Miner's Daughter. Levon Helm speladecountrysångerskan Loretta Lynns far. Loretta själv spelades av Sissy Spacek och hennes make spelades av Tommy Lee Jones. Till filmen skulle Levon Helm tillsammans med The Cate Brothers och Fred Carter Jr. spela in låten Blue moon of Kentucky i Nashville, men de fortsatte att spela in cirka 20 låtar varav 10 gavs ut på den här skivan.

Skivomslaget är som en liten återblick på Levon Helms redan då omfattande karriär. Med det rosa huset i Woodstock, en scen från Woodstock festivalen, ett lönnlöv för att visa på banden till Kanada, Bradley's Barn där skivan spelades in och en plöjd åker för att visa på Levons ursprung som jordbrukare i Arkansas.

Skivan inleder med låten Watermelon time in Georgia. En glad berättande låt med bra sånginsats och munspel, även lite bra körsång och gitarr. Melodin sätter sig snabbt.

Dance me down easy har ett gitarrljud som påminner lite om en del The Band låtar. Här finns även lite piano och orgel. Mycket bra sånginsats och stark glad melodi återigen.

Violet eyes är en lite långsammare ballad. Fantastiskt bra melodi som Levon Helm sjunger med rörande eftertänksam röst.

Stay with me är också lite balladaktig. Levon Helm sjunger så vackert så att man ryser. Melodin är fantastisk och man nästan sjunger med. Fina gitarr och pianoslingor i bra arrangemang.

Första sidan avslutar med upptempolåten America's farm. Den har också lite The Band över sig i gitarrljudet. Lössläppt, svängigt och mycket bra.

Andra sidan inleder med låten Hurricane. Låter väldigt likt The Band låten Up on Cripple Creek. Bra gitarr, bas och piano och Levon sjunger väldigt bra. Sången har ett visst långsamt eftertryck som är väldigt behagligt och stämningsfyllt att lyssna på.

China Girl inleder med kinesiska toner och även en gong-gong. Väldigt melodiöst och lite countryrockgitarr och piano längre in i låten men gong-gongen återkommer några gånger.

Nashville wimmin är en tuff blues med bra ackompanjemang av munspel och slidegitarr. Levon Helm sjunger med eftertryck.

Blue house of broken hearts är en mycket bra melodisk ballad. Levon Helm sjunger fantastiskt bra. Lite orgel och bra gitarr och lite galna sångarrangemang. Avslappnat och underbart.

Avslutar skivan gör Sweet peach Georgia wine en lite mer upptempo sång. Bra gitarr och orgel, Levon sjunger bra. Lite sydstatsrock skulle man kunna säga. Kul med ett orgelsolo som besvaras av ett gitarrsolo.

En helt underbar skiva med fantastiska melodier och en Levon Helm i högform. En skiva som man blir glad av att lyssna på. Fyllt med ärlig och genuin musik. Han är saknad men hans musik lever vidare.

Musikhistoria i San Francisco

The Great Society var ett av många band i San Francisco i mitten av 60-talet. De bildades 1965. De gav aldrig ut något album och de upplöstes när en av medlemmarna gick till en annan grupp. Den andra gruppen var Jefferson Airplane och personen var förstås Grace Slick. Tack vare succén hon gjorde med Jefferson Airplane gav Columbia ut skivan Conspicious only in its absence med The Great Society 1968. Den innehåller en ljudupptagning av en konsert som gruppen höll på klubben The Matrix. Underligt nog har jag inte kunnat hitta inspelningsdatum men det borde ha varit under 1966. Kanske var olika låtar från olika konserter. De gav ut två singlar den första 1965 med klassikern Somebody to love och den andra 1966.

Gruppen bestod av Grace Slick på sång och piano, hennes man Darby Slick på gitarr, hans bror Jerry Slick på trummor, David Minor på andra gitarr och Peter van der Geld på bas.

Skivan inleder med den psykedeliska Sally go round the roses. Grace Slick sjunger lite mystiskt och drömskt med stor inlevelse. Ibland viskande ibland starkt. Låten har många temperament men är samtidigt avslappnad. Ackompanjemanget är hypnotiskt och riktigt bra. I ett längre instrumentalt parti bjuds lyssnaren på nästan lite indiskt influerad varierad gitarr och en hel del lågmäld orgel och bra trummor. Frågan är vem som spelar orgel eftersom det inte finns angivet som instrument på konvolutet.

Didn't think so är en kortare sång i folkrocksstil. Grace Slick sjunger starkt och engagerat. Lite tamburin och bra avslappnat gitarrspel.

Grimly forming har något högre tempo. Återigen lite indien-influerat gitarrspel och kultiming mellan cymbalen och en tamburin. Under verserna påminner gitarrspelet lite om Big Brother and the Holding Company.

Sist ut på första sidan kommer klassikern Somebody to love skriven av Grace Slick. Klockren lite galen sånginsats. Gitarrspelet är varierat och dynamiskt med flera återhållna solon. Ljuden från gitarren är verkligen annorlunda ständigt genom hela låten. I vissa partier tar hon i så att rösten nästan spricker, lite Janis Joplin influerat faktiskt.

Andra sidan inleder med Father Bruce, en låt som hela bandet står med som kompositörer till. En svängig lite stuffande och ganska snabb men ändå avslappnad låt. Grace Slick sjunger mycket bra.

Andra låten är en cover på Bob Dylans Outlaw blue. Spännande att höra Grace Slick sjunga en blues. Hon tar verkligen i och hennes röst uppvisar mycket härligt temperament.

Often as I may är en vacker melodi men mycket dynamik. Grace Slick sjunger fantastiskt bra med mycket darr i rösten och långa toner. Häftiga basaktiga gitarrljud. En låt i en tappning som uppfinner "indierocken" åtminstone 20 år före britterna.

Arbritration är den enda låt som Grace Slick inte sjunger på. En ganska tuff låt med sprucken gitarr och bas och svag orgel i samspel. Långa virtuosa solon och stor variation genom hela låten, in och ut ur en hypnotisk grund. Kanske lite Amboy Dukes över det hela.

Andra sidan avslutar liksom den första med en sann klassiker White rabbit. Inleder lite skrämmande och ensligt med ett blåsinstrument över ett grundkomp. Mycket temperament och dynamik i blåset. Sen tar en gitarr vid med en lång virtuos sekvens med mycket eftertänksamhet och känsla. Sen kommer blåset tillbaka över ett lite mer varierat trumspel och sedan samspelar en ganska skum snabb gitarr med blåset innan det nästan tystnar och Grace Slick börjar sjunga starkare och starkare. När hon börjar sjunga antar låten en mer gladare och upprymd ton. Hon sjunger så starkt att rösten nästan spricker och trummor och snabb mandolinstil på gitarren bygger upp ett klimax precis när skivan är slut.

En helt fantastisk skiva med stora kvaliteter. Innehåller mycket av det man förknippar med San Francisco och med psykedelisk rock i stort. Kul att höra Grace Slick så engagerad. Hon har lite Janis Joplin över sig som jag inte märkt när jag lyssnat på hennes senare inspelningar med Jefferson Airplane.

Nästan ett mästerverk

Peter Yarrow, Paul Stookey och Mary Travers bildade 1961 gruppen Peter, Paul and Mary i New York. De befann sig mitt i den amerikanska folkmusikens hjärta i Greenwich Village. Mary Travers hade medverkat med körsång på inspelningar med folksångaren Pete Seeger redan 1954. Sorgligt nog avled Mary år 2009. Deras manager var Albert Grossman som ju även var Bob Dylans manager.

Här tänkte jag skriva lite om deras självbetitlade debutalbum som kom ut på Warner Brothers 1961. Det är fullt med vackra och medryckande vokalharmonier i bra arrangemang. Både Peter och Paul spelar gitarr och de sjunger förstås alla tre. I övrigt är det inga andra instrument eller studiomusiker såvitt jag kan höra. Mycket av materialet har Paul och Peter skrivit antingen tillsammans eller var för sig. Det är några covers med.

Först ut är Early in the morning skriven av Paul. Inleder med bara en av mansrösterna men sen klipper de båda andra in mycket effektfullt. Sedan sjunger samma mansröst samt Mary. Väldigt bra och snabb låt.

Andra låten är klassikern 500 miles. Långsamt flödande. Bara Mary sjunger men männen hummar lite svagt men starkare ibland i bakgrunden. Mary har en väldigt vacker och stämningsfull röst. Man ryser när man hör den.

Tredje låten är den lika klassiska Sorrow eller Man of constant sorrow som den också kallas. Den går här i ett vackert och sorgligt men dynamiskt flödande temp. Den något mer ljusröstade av männen sjunger. Väldigt bra stämsångsarrangemang där de sjunger in och ut ur vad de andra sjunger. Ljudet är otroligt friskt, kristallklart och äkta.

This train är snabbare och mer dynamisk i tempot. Lika otroliga arrangemang. Mary sjunger huvudstämman. Bra avslappnad gitarr.

Bamboo är även den effektfull med bra arrangemang på vokalharmonierna. Dock en ganska svag låt jämfört med de föregående.

Sista låten på a-sidan är nog den låt som berövar skivan sin status som mästerverk. Med lite 50-talsreklam korsat med barnramsor. Har några bra partier.

Andra sidan inleder med If I had my way har någon sorts religiös koppling. Kanske gospel i folkmusiktappning. De försöker sig på lite mer lössläppt sång men behärskar det inte tillräckligt bra.

Cruel war en fantastisk långsamt flödande och lite evig sorglig låt. Marys röst framkallar rysningar. Säkerligen en låt med fredsbudskap.

Nästa låt Lemon tree är lite mer humoristisk. Nästan lite bossanova takter i refrängen. Man tänker på Harry Belefonte.

En av de mer kända låtarna från skivan är nog If I had hammer. Svängig, flödande och bra vokalharmonier.

Autum to May har en vacker melodi. Stillsamt framförd.

Den sista låten är egentligen anledningen till att jag fick upp ögonen för skivan överhuvudtaget. Pete Seegers Where have all the flowers gone. Ett solklart fredsbudskap klockrent framfört. Vokalharmonierna är underbart arrangerade i dynamiska call answer mönster. Mary har en röst stark men svärtad av undantryckta tårar. Det häftigaste är nog när de försiktigt frågar

Where have all the soldiers gone

varpå en av männen svarar med mörk röst

gone to graveyards everyone.

Fullständigt underbart.

I sina ljusaste stunder en helt otroligt bra skiva som tyvärr har kanske två eller tre låtar som är lite för dåliga i jämförelse. De förstör helhetsintrycket. Men de bra låtarna är så bra att skivan ofta hamnar på skivtallriken. Medryckande melodier och bra texter. Simon and Garfunkels första platta är tydligt inspirerad av den här.

Långt trumsolo

En skiva har två sidor, A-sida och B-sida. Ibland är de lika bra eller lika dåliga och ibland så är B-sidan mycket bättre eller tvärtom. Den ursprungliga idén var väl förmodligen att första sidan, A-sidan, skulle vara den starka som fick en publik intresserad. The Litters tredje och sista album Emerge från 1969 är ett album där första sidan tydligt är fylld med bra material som inte riktigt räckte till en hel skiva för B-sidan är till stor del utfyllnad. Som tur är så är de första två tredjedelarna av plattan riktigt bra. Den gavs ut på märket Probe som verkar ha varit någon sorts underavdelning till det stora bolaget ABC. The Litters två första skivor är sällsynta rariteter som gavs ut på små bolag. De är dessutom väldigt högt ansedda.

The Litter bestod av Mark Callagher på sång, J. Worthington Kane på bas (anges som Jim Kane i Fuzz acid and flowers), Tom Murray på trummor, Dan Rinaldi på andra gitarr och sång och Ray Melina på gitarr och sång. De beskrivs på Allmusic som en blandning mellan Amboy Dukes och Blue Cheer. Jag skulle nog ta jämförelsen med Blue Cheer med en stor nypa salt men att de påminner lite om Amboy Dukes kan jag hålla med om. Det är snabbt hårt och lite oborstat men saknar Blue Cheers lössläppta och samtidigt tillbakalutade galenskap. De kom från Minneapolis i Minnesota vilket väl inte ligger alltför långt från Amboy Dukes Detroit.

Skivan inleder på bästa möjliga sätt med Journeys. Först en ståtlig distad gitarrton och mullrande trummor sen dunkar sången igång. De sjunger riktigt bra och emellanåt i stämmor. Sången är snabb med bra gitarr och trummor men har en bra temponedgång i slutet.

Nedgången i tempot ger en fin övergång till nästa låt Feeling. Varierat gitarrspel, speciellt en lång sekvens i mitten där en vinande gitarr river av några ackord och trummorna svarar.

Tredje låten Silly people börjar med ett jazzigt försiktigt cymbalklink som fortsätter genom hela låten. De sjunger mer lågmält men i vissa passager blixtrar det till. I mitten byter låten skepnad med ett tydligt jazzinfluerat mellanspel som sedan via ett gitarrsolo nästan glider tillbaka i grundkompet igen.

Blue ice har ett bra snabbt taktfast basintro, samma smattrande och fladdrande bassekvens förekommer flera gånger. Gitarr med mycket öppet sväng i slutet på tonerna skapar en speciell stämning. Återigen mycket bra sjunget.

Sist ut på sidan ett är For what it's worth en Stephen Stills låt som jag känner igen från filmen Forrest Gump. En mycket försiktig inledning En röst som i stort sett sjunger akapella. Lite akustisk gitarr i vissa partier men även korta avsnitt med kraftfull bas och elgitarr som håller lyssnaren alert. I ett instrumentellt parti så hör man tydligt både akustisk gitarr i ena högtalaren och elgitarr i den andra. Låter väldigt bra.

Återigen en stark inledning på den andra sidan med låten Little red book skivans andra cover. Temperamentsfullt gitarrspel och sång. Ett ovanligt trumljud. Mycket variationer i takt och tempo känns det som.

Breakfast at Gardenson's inleder mycket bra. Nästan lite episkt Quicksilver Messenger Service stuk med hårda och ändå lugna gitarrer och sång. Riktigt bra solon som verkar blanda både akustisk gitarr och elgitarr.

Sist ut är skivan längsta låt Future of the past tyvärr också den sämsta låten. Den inleder med ett grymt gitarr och truminferno och ångestladdad sång och sjunker därefter in i en väldigt stillsam fas innan den tar fart igen. Sen sjunker den i tempo och volym till något nästan ohörbart. De sjunger bra. Sen går det igång med en sekvens av inferno igen. Sen blir det lite mycket försiktig gitarr innan ett nytt dånande mellanspel. Detta sträcker sig ut i lite mer varierat vinande nästan sprucket gitarrspel och grymt trumspel. Sen tystnar gitarren och ett rent trumsolo som varar ungefär sju minuter tar vid.

Hade det inte varit för det märkliga trumsolot så hade det här varit en helt fantastiskt bra skiva. Som tur är så kommer ju trumsolot i slutet och resten av skivan är en underbar upplevelse av varierad rock.

Amerikansk version av Queen

Amerikanska gruppen Highway Robbery låter väldigt mycket som engelska gruppen Queen. Deras enda platta For Love or Money kom 1972 och är utgiven på RCA. Queens debut kom inte förren 1973 så Highway Robbery kanske stod för en del av deras inspiration.

Higway Robbery bestod av Don Francisco på sång och trummor, John Livingston Tunison IV på bas och sång samt Michael Stevens på gitarr och sång. Stevens står för samtliga kompositioner.

Huvudsångaren Francisco har en väldigt ljus röst och deras vokalharmonier har en viss pompös symfonisk känsla över sig. Ovanpå detta så spelar de en snabb och ganska otydlig hårdrock. Dess två egenskaper tillsammans gör dem väldigt lika Queen. Det måste dock sägas att deras ljud är betydligt mer genuint och äkta. I vissa passager får de till väldigt bra gitarr, trummor och bas som det låter både tufft, hårt och svängigt om.

Skivan inleder med Mystery rider. Nästan lite luftiga spacerockljud i början. Domineras av ljusa vokalharmonier och ganska mörk uppbackning med mest otydliga basljud. En ganska bra men repetitiv instrumentell passage i mitten. Fifteen fortsätter i samma stil. Lite rolig call and answer mellan gitarren och sången och en bra tempoväxling till lite lugnare och tydligare instrument i slutet. Tredje låten All I needed är lite lugnare och har ett tydligare ljud med fin gitarr. Men den ljusa och symfoniska sången är kvar till stor del. På fjärde låten, Lazy woman är det inte Francisco som sjunger utan John Livingston. Han har en något annorlunda röst men fortfarande inte speciellt tilltalande de mer ljusröstade tittar förbi i en sorts mellanspel och i refrängerna. Väldigt basaktigt och otydligt komp. Men vissa partier låter medryckande och häftiga. Speciellt ett parti i mitten med bas och trummor som racar och en gitarr som river av snabba riff. Tempot varieras även lite grann i detta mellanparti som når ett klimax med kokande gitarr. Skivans bästa låt.

Låten Bells inleder andra sidan. Låten har en mycket bra melodi med bra tempoväxlingar och gitarrer. Här fungerar refrängerna med den något pompösa stämsången och blir medryckande. Låt nummer två Ain't gonna take no more fortsätter i samma stil, fin gitarr med långt darr på tonerna. Fina trummor också. Gitarrspelet är nog överlag bättre på andra sidan. Inte så basaktigt och otydligt. Tredje låten heter I'll do it again och är en lugn mer lågmäld låt. Sången är fortfarande väldigt ljus men har lite extra temperament och variation på den här låten. Melodin byggs upp av repeterade basdominerade ackordföljder. Skivan avslutas med Promotion man där det är John Livingston som sjunger för andra gången. Effektfull gitarr hörs i början innan trummorna dyker in. De andra sjunger i refrängen. Melodin låter faktiskt som Galenskaparnas Jag vill ha synth farsan i vissa partier. Ganska mycket variation i låten med starkt distorderad gitarr i vissa partier och bara trummor och sång i vissa partier.

Överlag en bra skiva som lider av lite väl pompös sång. Men gitarristens insats växer med ett par genomlyssningar och även efter hand som skivan fortsätter. Jag tycker även att trummor och basspel är mycket bra och musiken har en mycket hög energi och frenesi. Många starka melodier. Den får väldigt bra recensioner i böcker och liknande, konstigt nog framförallt för sången.