torsdag 3 maj 2012

Tämligen anonym pop

Vissa grupper som tycks ha haft stor berömmelse i sin samtid och även omskrivs som fantastiska idag lever verkligen inte upp till sitt rykte. Buffalo Springfields anonyma pop från andra hälften av 60-talet är ett sådant exempel. De gav endast ut tre skivor och den jag ska skriva om här är en samlingsplatta som heter Retrospective utgiven av Atco 1969. Första skivan kom 1966 och redan när den här skivan kom så var gruppen upplöst. Egentligen vill jag inte skriva om samlingsplattor men jag kommer definitivt inte att leta efter de riktiga skivorna efter att ha hört den här.

Sin berömmelse har Buffalo Springfield troligen ifrån att den inkluderar Neil Young och Stephen Stills som båda nådde stora framgångar senare framförallt i Crosby, Stills Nash and Young. Förutom dessa två var även Richie Furay, Bruce Palmer och Dewey Martin med i gruppen.

Det är nog ganska troligt att Buffalo Springfield banade väg för countryrocken men de gör det inte bra. Grateful Dead, The Band och Clear Light för att nämna några exempel gör det så mycket bättre. Det tycks vara en allmän uppfattning att de även betydde mycket för folkrocken men det tåget hade försvunnit bortom horisonten långt tidigare med band som Simon and Garfunkel och Peter, Paul and Mary för att inte tala om Bob Dylan. En grupp som Eagles kan de nog jämföras med i vissa låtar.

For what it's worth inleder med bekanta ljusa gitarrtoner. Har en Beatles-influerad uppbyggnad med en vacker melodi som bryts totalt emellanåt och egentligen upphör totalt. I vissa partier tror man att man lyssnar på t ex Stop in the name of love. Har några intressanta hetsiga gitarrtoner mot slutet.

Mr. Soul är en Neil Young låt. Har ganska drivande tempo men egentligen ingen melodi. Lägger in lite bra och varierad gitarr i ett mellanparti som visserligen är bra men inte känns som det tillhör låten.

Sit down, I think I love you här i originalversion. Det var Stephen Stills som skrivit den. Lyssna på Growing Concerns coverversion istället, den är otroligt bra. Här slänger man också in en del väldigt högvolym mixad gitarr som känns lika malplacerad i förhållande till det mesiga ljudet när Stills sjunger.

Kind woman låter väldigt lik Grateful Deads Brokedown palace. Den här låten är naturligtvis tidigare. Den här skrevs av Richie Furay. Bra piano med lite pedal steel-gitarr och eftertänksamt sjungen. Bästa låten på skivan. Den är trogen sin stil rakt igenom.

Bluebird väldigt beatelsinfluerad låt skriven av Stephen Stills. Återigen skum och förvirrande kombination av pop och stundtals bra gitarr, både akustisk och elgitarr. Avslutas med ett totalt fristående och orelaterat parti med bluegrassgitarr. En Young låt On the way home avslutar sida ett. En en ganska bra välarrangerad låt, med fioler och kör.

Andra sidan inleder med Neil Young kompositionen Nowadays Clancy can't even sing en något överjäst vaggande sång. Men den är hyfsat stilren åtminstone. Lite försök till stämmor men faller inte väl ut. Neil Youngs Broken arrow verkar vara en liveversion med en massa hysterisk publik i inledning. Stundtals olidlig brist på melodi men sen blixtrar det till i en skevens med underbart fin melodi som för mig att tänka på Buckwheat Honeys Purple ribbons. Sen tystnar låten och något som liknar ett positiv tar vid, inte lyckat. Den fina sekvensen återvänder sen bryts melodin igen på typiskt Beatles-manér.

Rock and roll woman har en hel del Crosby, Stills and Nash över sig. Men det här med stämmor har gjorts så mycket bättre av andra grupper. Har ett bra gitarrparti i mitten. I am a child inleder med lite munspel och fortsätter i en ganska mjuk berättande countryrockstil. Go and say goodbye är en Stills låt. En Beatles-influerad poplåt. Har ett bra mellanspel med blandat akustisk och elektrisk gitarr vilket räddar låten. Expecting to fly avslutar skivan. Inledning är lite kvasiklassisk. Försöker skapa en drömsk stämning men det är egentligen bara brist på melodi. Trots mycket orkestrering så bär knappt låten.

Sammanfattningsvis så gillar jag inte skivan. Några bra moment men inte tillräckligt. Skivan är extremt splittrad på åtminstone två sätt. För det första vill man spela pop eller rock? Många av låtarna framförs på ett popsätt men har även en tuffare tendenser i mellanspelen. För det andra så är låtmaterialet splittrat det låter som flera helt olika grupper egentligen. Varför inte utnyttja instrumenten och rösterna på ett dynamiskt sätt? Sen gillar jag inte flera låtarna eftersom de har brutna melodier och framförandet kan kännas lite förmätet emellanåt. Ofta är dessutom melodierna så otydliga att de inte hörs alls.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar