Oväntat innehåll

När man ser framsidan av omslaget till Parish Halls självbetitlade skiva så är det lätt att tro att det är en singer/songwriter skiva. Omslaget visar en man med ett behagligt ansikte och en bekymrad men innerst inne hoppfull min. Namnet manar dock till eftertanke, parish betyder ju församling och parish hall närmast församlingshem. När man lyssnar på skivan så möts man istället av helt underbar perfekt avvägd lössläppt hårdrock. En rolig vändning.

Gruppen Parish Hall bestod av tre personer. Gary Wagner på sång, gitarr och piano, John Haden på bas och Steve Adams på trummor. Skivan med dem gavs ut 1970 på märket Fantasy som även gav ut Creedence Clearwater Revival. Gruppen var från liksom dem från Kalifornien.

Gary Wagner skrev samtliga låtar och han sjunger väldigt bra. Producent var Ray Shanklin. Ljudbilden är väldigt klar och instrumenten hörs tydligt, så han gjorde ett bra jobb.

Skivan startar med häftiga basaktiga gitarrljud i låten My eyes are getting heavy. Ljudbilden är tung men varierad hårdrock. Sånginsatsen är underbart skör. Gitarrljuden har en kul liten knorr i slutet på varje anslag. I slutet kommer en längre sekvens med galna skärande ljusa gitarrljud som studsar runt i rummet. Låten är lite progressiv också med variation i takten.

Dynaflow är en skön blues i grunden som framförs på ett lössläppt sätt med bra sång och varierad gitarr. Gitarrljudet är tungt och basaktigt men med en rolig ljus avslutning. Hela sången är väldigt varierad med en flödande ljudbild.

En lågmäld rökig orgel äntrar ljudbilden i låten Ain't feeling too bad. Det ger en viss Allman Brothers Band känsla. Lite lite piano döljer sig nog bakom orgeln också. Sånginsatsen är återigen jättebra.

Med Silver ghost inleder Parish Hall med ett trevligt japanskt gitarrljud som återkommer genom hela låten. Basen är också prominent i en låt som känns väldigt medryckande på ett avslappnat och behagligt sätt.

Skid row runner avslutar första sidan. Grym inledning på låten med call and answer mellan gitarr och piano. Låten har ett snabbt varierat tempo. Bra gitarrsolo med långa vinande toner. Ett bra trumsolo också. Mycket cymballjud från trummorna i vissa parter. Skumt svävande gitarrljud precis i slutet på låten.

Andra sidan inleder med den snabba låten Lucanna. Bra sång och häftiga gitarrljud över ett grymt bas och trumkomp.

We're gonna burn together är en lite långsammare låt där den rökiga orgeln är tillbaka. Påminner lite grann om Allman Brothers Band men gitarrljudet är annorlunda med ett gummisnoddsliknande anslag. De uppmanar en del av det jammande improviserande ljudet som är så underbart att lyssna på.

Somebody got the blues har också lite sydstatsrocksinfluenser. Gitarrljudet skuljer sig från föregående låt och är aningen mer countryinfluerat i många passager. Ett par orgelfria mellanspel har riktigt häftiga gitarrtoner som påminner lite om Grateful Dead på American Beauty.

How can you win är riktigt tung ångestfylld blues. Grymma gitarrljud och mycket call and answer mellan bas och gitarr. Ett kort solo som återkommer flera gånger är helt underbart med helt unikt ljud från gitarren.

Med Take me with you when you go avslutas skivan i glad och lite ljuv stil. Helt perfekt skör sång och stillsamt ackompanjemang. Lite piano och fin bas och gitarr som sitter perfekt. Har en mysig countryrockskänsla över sig.

Hårdrock blir inte bättre än så här. En helt underbas skiva som innehåller varierad och jammande avslappnad hårdrock i country och bluesstil. Rekommenderas.