söndag 30 december 2012

Konsert med Jimi Hendrix

Det är lite märkligt att jag inte har någon av Jimi Hendrix originalplattor på lp. Jag har dem bara på cd än så länge. Däremot har jag ett mäktigt dubbelalbum inspelat live under 3 konserter den 10, 11 och 12 oktober 1968 på Winterland i San Fransisco. Samma lokal som The Band spelade i. Bill Graham var konsertarrangör. Konserten gavs ut på skiva 1987 på märket Polydor. På baksidan av skivomslaget står ganska intressant information om låtarna. Det står också att inspelningarna från konserten har digitaliserats och mixats om inför utgivningen av den aktuella skivan. Men jag tycker ljudet på skivan är mycket bra och låter inte alls tillsnyggat.

Jimi Hendrix musik har något lekfullt över sig och mycket är improviserat men han tappar aldrig tråden i låten och han sjunger mycket bra på de ställen där han sjunger. Hans gitarrspel är otroligt varierat, dynamiskt och framförallt väldigt roligt att lyssna på. Samtidigt är det avslappnande och tillbakalutat.

Merparten av låtarna är hämtade från de två första skivorna med The Jimi Hendrix Exprerience nämligen Are you Experienced och Axis bold of love. De två mest kända låtarna var bara utgivna som singlar och ytterligare några, t ex Killing floor, har jag bara sett på den här liveplattan. Bandet bestod förutom av Jimi själv på gitarr och sång av Noel Redding på bas och Mitch Mitchellpå trummor. Jack Cassady från Jefferson Airplane spelade bas på Killing floor.

Skivan inleder med Fire efter något som står med som Prolouge som jag antar bara är påannonseringen av Jimi Hendrix på scenen. Fire är skriven av Jimi Hendrix själv och är en tung snabb rocklåt med strålande gitarrspel.

Manic depression är även den en Jimi Hendrix komposition. En häftigt framförd maskerad blues med rasande kokande trummor och en gitarr som låter som om flera solon spelades på den samtidigt.

Sunshine of your love är nästa låt. En låt som Cream framförde och även hade komponerat. Har ett tydligt riff på ett par toner som Jimi Hendrix spelar på ett imponerande antal olika sätt i olika tempo och med olika karaktär på ljuden. Det är precis som om varje riff är en replik i ett pågående samtal. Ganska tung stämmning genom hela låten som går in och ut från stillsamma partier till partier fulla med ljud i olika tempon och stil.

Första skivans försa sida avslutas med Hendrix kompositionen Spanish castle magic. En tempermentsfull låt med vinande gitarrljud och en hel del cymbaler.

Andra sidan inleder med blueslåten Red House. Den börjar som en rökig lugn blues med mycket längtan och undertryckt ångest. Låten är skriven av Jimi Hendrix och han sjunger bra med sann blueskänsla. En bit in i låten ändrar gitarrspelet lite karaktär och blir ljudligare och mer distat. Häftigt samspel mellan gitarr trummor och bas när långa vinande gitarrtoner liksom rider på korta trumsolon och små basriff. Låten hinner skifta läge litegrann en gång till mot lugnt lågmält gitarrspel men ändå med mycket dist.

Andra och sista låten på sida två blir en gammal Howlin' Wolf favorit nämligen Killing floor. Den börjar nästan akustiskt i snabbt tempo. Den får ett gradvis ett mer elektriskt sound och glider in i den välbekanta melodin med det lustigt glada riffet. I Jimis version så lägger han in någon extra knorr på gitarren så att varje tillslag får två ljud egentligen. Den går grymt snabbt. En bit in i låten så kommer några härliga spruckna ljusa gitarrljud som är riktigt bra. Senare kommer några djupa mungigeliknande ljud som också är riktigt härliga.

På sida ett på den andra skivan så inleder Tax free skriven av svenskarna Bo Hansson och Janne "Loffe" Karlsson som Jimi jammade ihop med i Stockholm på Gröna Lund 1967. En tuff marscherande låt med djupa fjädrande gitarrljud i varierande tempo. Ganska episk och improviserad stämning över låten. Jimi Hendrix lyckas få sin gitarr att låta lite som ett klaviaturinstrument i en passage i mitten.

Sist ut på sidan 3 som den kallas är Jimis egna klassiker Foxy lady. Den inleder med riktiga domedagstoner på gitarren och dunkar sedan igång med supertunga gung. Här sjunger Jimi Hendrix med humor och med mycket dramatisk effekt när kompet tystnar på orden

foxy lady
. Häftigt. Han spelar även väldigt snabbt på gitarren nästan som en banjo.

Den avslutande fjärde sidan inleder med en annan klassiker i Hendrix tappning Hey Joe men den är skiven av Billy Roberts. Den är ett grymt sväng där gitarren och trummorna känns som om de svarar varann. Bäst är naturligtvis den lättnande spänningen i låten där de spelar upp på backrönet och sedan lättar när Jimi sjunger hey Joe varefter kompet kommer igen.

Purple haze är nästa låt. En av Jimis bästa egna kompositioner. Den har lite av backrönskaraktären som föregående låt men har mycket intensivare gitarrspel där giarren stormkokar långa stunder. Ibland kommer den ner på jorden igen. Övergången till sista låten Wild thing är sömlös. Han spelar och sjunger den gamla The Kinks låten med det grymma riffet på ett underbart varmt sätt.

Skivan slutar med vilda applåder och Jimi som säger

Thank you very much
. Underbart!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar