söndag 6 januari 2013

Sångerska som påminner om Janis Joplin

Jakten på musik som påminner om Janis Joplins ångestladdade och känslofyllda framföranden har lett mig till många spännande skivor. En av de bästa är gruppen Ill Wind med sin enda skiva Flashes från 1968 utgiven på ABC. Gruppens sångerska Connie Devanney har i vissa ögonblick samma glödande intensitet i sin röst som Janis Joplin hade. Precis som Janis kan hon även växla mellan olika temperament på ett helt naturligt sätt.

Ill Wind bestod av Ken Frankel på gitarr och banjo, Richard Griggs på andra gitarr och sång, Carey Mann på bas och sång, David Kinsman på trummor och Connie Devanney på sång. De kom från Boston men tillhörde uppenbarligen inte MGM:s satsning med the Bosstown sound.

Ken Frankel skrev de flesta av låtarna tillsammans med Tom Frankel. Jag förmodar att de var bröder. En av låtarna L.A.P.D skrevs av Richard Griggs och High flying bird var en väldigt lyckad cover.

Jag skulle vilja beskriva musiken som psykedelisk folkrock i grunden. De har en egen stil med ömsom ringande gitarrer och ömsom akustiskt klingande. Deras musik rymmer många olika sinnesstämningar och ibland får deras toner en österkändsk indisk prägel. Flera melodier är medryckande och strålande vackra. Många verkar vilja jämföra dem med Jefferson Airplane men jag tycker inte att det är en speciellt relevant jämförelse. De har mer gemensamt i sitt sound med Ultimate Spinach men de skiljer sig åt på många punkter. Ill Wind har ett mycket varmare ljud och de har flera folkrocklåtar och de låter gitarren och rösterna definiera musiken.

Walkin' and singin' inleder skivan. En trevlig positiv trallvänlig låt. Antingen Richard Griggs eller Carey Mann står för sången som även innehåller ett visslat parti. Mycket bra gitarrspel med ett litet stänk country som dessutom samspelar med sången mycket bra.

Andra låten är den episka People of the night. Här sjunger Connie Devanney men med Griggs och Mann på kör. Connie sjunger medryckande och positivt och melodin är underbar. Sedan ändras låtstrukturen till ett längre instrumentalt parti med flödande gitarrspel med lite österländska indiska vibbar. Grundkompet är stabilt och glatt och Ken Frankels gitarr briljerar med härliga improvisationer som klättrar runt i grundkompet. Sedan kommer Connie tillbaka på sång och den härliga melodin som liksom slår ut.

Little man är lite mörkare och spelas med ett mer knäppande gitarrljud som varieras på häftigt sätt i en ständigt föränderlig ström. Sedan börjar Connie och Griggs eller Mann att sjunga i fina röstarrangemang. De turas om att sjunga ensamma och sjunger sedan i stämmor. Här kommer också de mer österländska gitarrljuden tillbaka lite lätt.

Skivans kanske bästa låt Dark world har ett mer sparsmakat ackompanjemang. Svala kontemplativa gitarrtoner. Efter några toner börjar Connie Devanney att sjunga. Hon sjunger fantastiskt vackert med känsla utan att överdriva. Ibland nästan viskande andra gånger med större styrka. Melodin är även den fantastiskt vacker. I mitten är något som låter som ett solo på bas.

Sist ut på första sidan kommer låten L.A.P.D.. En väldigt konstig låt. Den inleder med de första tonerna ur USA:a nationalsång. Sedan övergår den i ett mäktigt basbetonat drömmande riff med lika tung sång av Richard Griggs som också skrivit låten. Connie Devanney sjunger i en drömlik bakgrundskör i vissa partier. Efter ett tag urartar sången och ett instrumentellt parti tar över och sedan förvrängda röster i slutet som kommer talande en i den ena och en i den andra högtalaren. Kanske lite Spirit över låten när jag tänker efter.

Andra sidan inleder med en underbar version av High flying bird. Det känns som om man förstår vad låten handlar om. Connie Devanney ger med sin sånginsats låten en mörk känsla av undertryckt ångest som är helt fantastisk att lyssna på. I slutet spricker nästan hennes röst när hon sjunger

lord look at me
som lyssnare riktigt ryser man. Jag gillar även textraden
the only way to fly was to die.
Ackompanjemanget är lysande med en obeveklig marscherande känsla med ljusa vinande gitarrtoner. Rösten ges gott om plats.

Hung up chic har en lite mer positiv känsla. Connie Devanney sjunger verserna sen kommer männen in och sjunger i refrängen i en lagrad stämsång. En euforisk känsla. I slutet kommer lite österländska improviserade toner och en häftig nästan akustisk kanske bas i andra högtalaren.

Nästa låt är också en glad låt Sleep. Connie sjunger till ett akustiskt ackompanjemang på banjo. Låten har annorlunda refränger med nästan en kyrklig körsång av Frankel, Griggs och Mann. Men banjospelet i bakgrunden.

Sista låten är den drömska Full cycle. Den inleder tyst och obemärkt sedan kommer en kyrklig sång av någon av männen. Kören fylls på av Connie Devanney och en tamburin börjar slå i bakgrunden. I bakgrunden hörs genom hela låten även en långsamt ensligt men ändå varmt klingande gitarr. Lite Ultimate Spinach över kompet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar