måndag 8 april 2013

En logisk fortsättning

Skivan Grinder's Switch featuring Garland Jeffreys har jag letat efter i flera år. Nu har jag hittat den. Anledningen till att jag letat efter den är att Stan Szelest spelar piano och är med i gruppen. Han var med i Ronnie Hawkins kompgrupp samtidigt med bland annat Levon Helm. Meningen var också att han skulle varit med i det återbildade The Band i början på 90-talet. Tragiskt nog så dog han 1991.

Grinder's Switchs enda kom 1969 på märket Vanguard och bjuder på riktigt bra rock. Mustig och genuin. Garland Jeffreys sjunger mycket bra och han har en röst som påminner mycket om Mick Jagger. Musiken har mycket The Band, och deras två första skivor, över sig men skiljer sig också mycket från deras sound. Det är också en hel del Grateful Dead och skivorna Workingmans dead och American beauty över ljudbilden. Gillar man någon av dessa fyra skivor är chansen stor att man gillar den här och omvänt förstås.

Garland Jeffreys har fortsatt som soloartist med senaste skivan från 2011, men Grinder's Switch var hans första. På den så sjunger han och spelar även akustisk gitarr. Stan Szelest spelar piano, orgel, munspel och sjunger en bakgrundsstämma. Ernest Corallo spelar elgitarr, akustisk gitarr, mandolin, stålgitarr samt sjunger en bakgrundsstämma. Sanford Konikoff spelar trummor. Både Bob Piazza och Richard Davis står nämnda som basister men på bilden finns bara fyra personer så frågan är vilken av dem som är med på bild. De är alla skickliga musiker och musiken är bra producerad så att alla instrument kommer till sin rätt.

Första låten Sister divine inleder mustigt och glatt. En massa kaotisk stämsång behagligt bleckblås, piano och tamburin. Fina gitarrslingor och en massa barljud liknande sista låten på Mount Rushmores första skiva.

Father, the son and the holy ghost har ett långsammare mer akustiskt ljud. Bra piano och fina mandolinpassager. Pianot är så där tungsint men ändå hoppfullt som på Grateful Deads låt Brokedown palace. Bra stämsång som för tankarna till The Band.

Won't ya come back home höjer tempot lite igen. Bra countrygitarr och bas tillsammans med den omväxlande sången driver sången.

Dear Jolly Jack har en melodi och en känsla som påminner mycket om The Bands bästa låt The weight. Verserna sjungs omväxlande av olika sånger. Här drivs mycket av låten av en grym bas med små instick av piano och gitarr. Mycket bra.

Första sidans sista låt And don't be late påminner också om The Band. Bra sånginsats och häftiga pianoslingor och gitarr. Basen och trummorna ger ett stadigt gung.

An imaginary invalid har tydliga The Band vibbar. Här finns en del orgel som låter lite som elgitarr och munspel. Bra sånginsats och en trevligt trevande melodi.

Last night I drove down to the bar (women and wine) har en positiv känsla med drivande rytm. Mycket bra gitarr, bas och trummor. Fin sånginsats som låter lite annorlunda.

Evening är skivans kortaste låt, med knappt två minuter. En mycket lågmäld låt med bara lite akustisk gitarr och varm sång. Här låter han inte som Mick Jagger så jag vet inte om någon av de andra sjunger här.

They call me fortune and fame här låter sångaren som i merparten av låtarna igen. En behaglig och stundtals skämtsam liten melodi med lite stråkar och matchande piano.

Den dryga sju minuter långa Seven sleepers' den avslutar skivan. Den inleder akustiskt med piano och gitarr. Sen kommer lite vacker elgitarr in, även en del svepande orgel då och då. Garland Jeffreys sjunger mycket bra med stor känsla. Melodin är mycket långsamt flödande men med bra intensitet och medryckande. Den påminner om The Band. Pianoslingorna har en fantastisk känsla. I slutet smyger sig basen in och ger en härlig nyfiket tassande takt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar