fredag 10 maj 2013

Makabra texter och melodiös experimentell rock

Velvet Undergrounds andra album heter White light / White heat. Det gavs ut på Verve 1968. Det är en stökig platta men samtidigt ljuv. Väldigt textrik och melodiös samtidigt som det expreimenteras med olika distade ljud. Ljudet på skivan är avskalat och kallt metalliskt på ett mycket säreget sätt. Man skulle kanske kunna nämna Grateful Dead i sammanhanget men den här skivan är snabbare, kallare och hårdare i sin stil. Ultimate Spinach har en del låtar som är hyptoniska i melodiösa flödande låtar men det här är mycket snabbare och hårdare än deras musik. Musiken är nog mer experimentell än psykedelisk.

Tidgare har jag skrivit om ett album med Velvet Underground bestående av tidigare outgivet material. Materialet till den skivan spelades in efter den här skivan och bandet bestod av samma personer. Skillnaden är att John Cale här medverkar på alla låtar och lämnade gruppen strax efteråt.

Lou Reed skrev texten till samtliga låtar varav mycket verkar vara ganska makabert när man läser det medföljande textbladet. Men övriga i bandet var med och komponerade mycket av musiken. Några låtar är helt och hållet skapade av Lou Reed. Andy Warhol står omnämnd på baksidan av skivomslaget.

White light / white heat inleder sida 1. En glad låt med drivande piano som växlar upp i ton på ett svängigt sätt. Låten framförs av en sångare och sedan sjunger de andra i kör bakom ibland. I slutet kommer en väldigt distad gitarr in och en massa cymbaler skapar ett magnifikt kaos.

The gift är en mycket märklig låt. Det är en kort historia skriven av Lou Reed som helt enkelt läser upp den i ena högtalaren. I den andra högtalaren så framförs en hypnotisk melodi med improviserad variation som är medryckande. Det är stabilt med bas och trummor och sedan ömsom distade bastoner och ömsom ljusa toner som skär genom luften på gitarren.

Lady Godiva's operation har en vacker stilla flödande melodi. Mjuka rytmiska basljud och en stillsam distad gitarr som spelas underbart avslappnat och promenerar fram genom melodin. Sånginsatsen är också mycket bra. Den andre sångaren dyker helt oväntat upp och ropar några korta fraser mot slutet av låten. Känns naturligt på ett märkligt sätt. Slutet på låten är fullt av hjärtslagsliknande ljud och något som låter som bilmotorer.

Here she comes now är återigen en vacker liten melodi som liksom växer fram under sina första sekunder. Har akustisk och galopperande stämning men är långt ifrån någon countrymusik.

Andra sidan inleder med I heard her call my name. Kaotisk rockig inledning med stressad röst och rusande akustiska gitarrljud. En bra kör svarar i bakgrunden. Sedan kommer en grym elgitarr som river lös ett hårt solo. Galopperande trummor och plågade gitarrsolon som är fantastiskt bra.

Skivan avslutas med Sister Ray, en över 17 minuter lång låt. Inledningen är stabil med svängande medryckande rock med en viss hypnotisk känsla. Ett svårdefinierat ljust ljud som kan vara en flöjt och bra sång. Sedan ändras karaktären lite när sången tystnar och gitarren blir alltmer sprucken och de ljusa ljuden också spricker. Här kommer sången tillbaka igen. Sedan ger sig gitarren ut på äventyr och något som är en orgel försöker att matcha de distade tonerna från gitarren. Det är ett underbart medryckande ljudinferno av galna infall och improvisation. Bas och trummor bara fortsätter tillsynes opåberkade av de galna ljuden runt omkring. I ett avsnitt av låten pulserar allt som ett tåg och orgeln efterliknar ljudet av en tågvissla.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar