Tidig countrysamling med Wanda Jackson

Lovin' country style utgiven på Decca 1962 är en samlingsskiva med tidiga countrylåtar med Wanda Jackson. Hon började med country för att sedan sjunga rock n roll och sedan gå tillbaka till countryn igen. Hennes rock n roll plattor gavs ut på Capitol. Så den här skivan innehåller material inspelat ungefär i mitten på 50-talet.

Musiken ligger i gränslandet mellan renodlad country och rock n roll och ibland även lite bluegrass. Wandas röst är mycket stark på ett uttrycksfullt och dynamiskt vis. Mycket känsla. Hon påminner om både Teresa Brewer och Brenda Lee men även om Conway Twitty och Johnny Cash med deras tidiga rockabilly skivor. Tempo och stil blir kanske något enahanda stundtals men det är bra äkta och genuin countrymusik rakt igenom.

Tyvärr så står inget på skivkonvolutet om vilka som spelar på de olika låtarna men jag antar att Wanda Jackson står för en del av gitarrspelet förutom sången förstås.

Titellåten Lovin country style inleder skivan. En svängande glad countrylåt med lite fiol i bakgrund och ett bra kort gitarrsolo.

Wasted är en av några låtar på skivan som Wanda varit med och komponerat. En mer klassisk countrylåt. Även här hörs lite fiol. Bra melodi och ett bra solo på pedal-steelgitarr.

Nobody's darlin' but mine fortsätter variationen på låtarna med att lägga till lite underbar mandolin till pedal-steelgitarren. Mycket bra sånginsats av Wanda Jackson till en sorgsen melodi.

You won't forget (about me) påminner mycket om Mjölnarens Irene i refrängen. En bra melodi. Bra fiol och gitarr med bra solo på båda. Wanda Jackson både skrev och komponerade låten.

I'd rather have a broken heart är en snabb svängande countrylåt med bra melodi och gitarr. Wanda sjunger med bra känsla. Gitarrsolot är mycket bra och likaså solot på fiolen.

If you knew what I know är skriven i sin helhet av Wanda Jackson. Den är väldigt bra, Wanda sjunger med känsla. En sann country där man känner hästen lunka fram. En aning mandolin, bra bas, bra klingande gitarr som kommer in precis rätt och slutligen fiolen som också sitter där den ska.

Andra sidan inleder med Tears at the grand ole op'ry. Grand ol' Opry är någon slags scen för countrymusik i USA varifrån de sänder ett radioprogram med liveframträdanden med publik. Ernest Tubb var programledare och presentatör tror jag. Här får hon med lite piano i låten förutom fiol, gitarr och rösten förstås.

I cried again har en fin flödande melodi mycket bra sorgsen sånginsats av Wanda.

It's the same world (wherever you go) fortsätter i samma stil.

The heart you could have had är lite snabbare med fina elgitarrtoner och lite överaskande piano.

The right to love har en melodi som vagt påminner om Där rosor aldrig dör.

Skivan avslutas med Wanda Jacksons egna komposition You'd be the first one to know.

Brittisk boogie

Savoy brown var ett okänt band för mig fram tills att jag började samla på lp-skivor. Savoy brown verkar vara något av ett favoritband bland samlare. De är ett brittiskt band och en stor del av uppsättningen på deras fjärde skiva A step further bildade senare bandet Fog hat. Den skivan kom 1969 på Decca och verkar anses som deras bästa skiva. De låter ganska amerikanska och försöker köra så kallad southern rock ala Allman Brothers och kanske lite blues i Canned Heat tappning. Men jag tycker nog inte att det lyfter riktigt. Ljudet är ganska burkigt och de kör med för mycket blås och orkestrering på flera av låtarna. Det låter bra ibland och låten Life's one act play gillar jag. Men de får aldrig till samma avslappnade och omväxlande känsla som t ex Allman Brothers har.

Jag ska skriva vilka som var med i Savoy Brown också. Chris Youlden på sång, Kim Simmonds och Lonesome Dave på gitarr, Bob Hall på piano, Tone Stevens på bas och Roger Earl på trummor.

Skivan inleds med Made up my mind är ganska snabb låt. Väldigt mjuk i framtoningen. Kommer igång lite när några fina pianoslingor strömmar fram. Det kommer även ett solo från gitarren som extremt mjuk i ljudet.

Waiting in the bamboo grove har en del blås i en låt som annars möjligen påminner lite om Allman Brothers. Det blir bättre stundtals när blåset tonas ner till förmån för en elgitarr. Grundljudet är repitetiva basljud med blås som svarar.

Life's one act play är soulfull låt med bra sånginsats skriven av Youlden. Rökig bluesig atmosfär. Bra flödande improviserat gitarrsolo i slutet. Påminner i melodin och stämmningen lite om Janis Joplins .

I'm tired / Where am I avslutar sida ett. Bra sånginsats men lite småjobbig melodi och komp. Något slags stuffande musik.

Andra sidan innehåller en låt Savoy brown boogie som består av flera delar bland annat Whole lotta shakin goin on och Purple haze. Den ska vara inspelad live. Den går ganska snabbt och har en del rock n roll över sig. Bäst blir det när de briljerar på elgitarren och spelar bra pianoslingor. Ljudbilden är betydligt renare här också utan allt blås. Sånginsatsen är tyvärr inte så bra. I en sekvens låter det som att skivan hakat upp sig.

Den blir riktigt tung med delen som hämtar inspiration ur Little queenie. Sen tappar den fart i ett talat parti. In mot Purple haze delen har den ett mexikoklingande parti. Nu tar de fart med bra gitarrspel och ganska vilt piano. Flera talade partier får låten att tappa fart. Elvis kunde tala till bakgrundskomp och få folk att lyssna men det kan inte Savoy brown.

Hårdrock med klassiska influenser

Deep Purple tillhör ett av de allra mest kända hårdrocksbanden. Och deras låt Smoke on the water är ytterst välkänd. I ett avsnitt av tv-serien På spåret så nämndes låten och dess tillkomst i samband med en konsert i Montreux och en brand under en Frank Zappa konsert. Det var mer än jag visste. Sen programmet sändes så har jag skaffat skivan Machine head där låten finns med. Den spelades in i Montreux enligt texten på omslaget och den gavs ut på märket Purple 1972. Min kopia är till och med pressad i Sverige och innehåller ett textblad. Machine head var gruppens sjunde album på bara fyra år. Det här är den enda skivan med Deep Purple som jag har lyssnat på.

Deep Purple bestod av Ritchie Blackmore på gitarr, Jon Lord på orgel, Ian Paice på trummor, Roger Glover på bas samt Ian Gillan på sång. Eftersom det är ett brittiskt band så antar jag att en jämförelse med Led Zeppelin är ofrånkomlig, fast de påminner faktiskt inte speciellt mycket om varann. Deep Purple spelar en betydligt snabbare och mer melodiös hårdrock utan brutna melodier eller enbart konstiga missljud. Tyvärr har de lite av den teatrala sångstilen kvar. Dessutom blir orgeln för mycket ibland. Men jag förstår att de är ett mycket populärt band.

Musiken är snabb och lite fläskig och teatral ibland men ofta är den bra. Gitarrspelet är varierat och även orgeln kan ge spännande atmosfär ibland. I någon låt så påminner de om The Band och ibland låter de som en snabbare stressad variant av Allman Brothers. Men oftast så handlar det om hårdrock i snabbt tempo med influenser från klassisk musik.

Inledande Highway star ger faktiskt stundtals känslan av att rusa fram på motvägen. Lite skrikig sång. Men bra driv i musiken men ändå med en del variationer i tempot och ljudbilden. En ettrig elgitarr som rider fram på en orgelslinga med klassisk musik är oväntat.

Maybe I'm Leo har inte lika tydliga riff och är lite tyngre till sin karaktär. Ett bra avslappnat gitarrsolo förekommer en bit in i låten. Det möts upp av några bra orgelslingor. Sånginsatsen är också mer nyanserad.

Pictures of home är väldigt snabb och drivande. Rusande till sin karaktär. Väldigt symfonisk känsla i orgeln. Men medryckande ändå på något sätt.

Första sidan avslutas med Never before. En ganska melodiös låt. Stora tempovariationer med ett avsnitt som är balladaktigt till sin atmosfär. Rätta känslan infinner sig inte utan det blir lite teatralt.

Inledningen av Smoke on the water med sitt majestätiska riff och självklara tydliga uppbyggnad är fantastiskt bra. Under verserna kommer en orgel in som låter bra den också. Även sånginsatsen är bra. Ett längre avsnitt med gitarr utanför riffet förekommer i mitten.

Lazy är med sina sju minuter skivans längsta låt. Väldigt orgelintensiv. Inledningen låter nästan som The Bands Chest fever. Sen kommer en partyrockande gitarr in. Blackmore river av snabba intensiva slingor på gitarren och de försöker nog hitta lite Allman brothers aktig jamstämmning men det blir något stressigt för det. De tar in lite munspel som inte låter helt tokigt.

Skivans sista låt Space truckin' inleder tungt med riff och trummor. Sången är bra i stora delar men ibland blir den gäll och skrikig vilket blir löjligt och teatralt. Några häftiga konststycken på gitarren med väldigt dämpade distade ljud är trevligt att lyssna på.