Simon and Garunkel som inledde så storslaget med sin första lp kom med sin sista platta 1970. Bridge over troubled water utgiven på CBS. En storsäljare och med flera av deras bästa och mest välkända låtar. Tyvärr också med någon låt som är riktigt dålig och någon låt som inte är så speciellt bra heller. Lägg till det ganska överdrivna arrangemang och man har ett album som man inte riktigt vet vad man ska tycka om.
Det innehåller ett par oförglömliga låtar som man bara älskar men jag ändå kan jag knappt lyssna på skivan i sin helhet.
Tråkigt givetvis att det blev deras sista skiva men på något sätt kanske förståligt. Garfunkel tror jag var mitt uppe i inspelningen av filmen Moment 22 efter Hellers bok. Och Simon hade många låtar på lager för en solokarriär. Arts första soloskiva har jag skrivit om tidigare på bloggen.
Bridge over troubled water är en fantastisk låt. Enkel med bara pianokomp och Garfunkels fina röst som sjunger otroligt starkt. Mot slutet kommer stråkar istället för piano och en massa trummor. Den som inte får rysningar när Garfunkel sätter de sista orden är inte lättrörd.
El condor pasa är en folksång från Peru som Simon översatte. Den framförs på flöjter på ett behagligt sätt. Melodin är flödande och behaglig.
Cecilia är ytterligare en fullkomligt underbar och lekfull låt. Ackompanjemanget är till stor del bara handklapp eller knäklapp. En del gitarr och lite flöjt också. Sången är fantastiskt kaotisk och lekfullt arrangerad och låter fullständigt spontan. Väldigt medryckande.
Keep the customer satisfied har en del country över sig utan att direkt vara country. En snabb medryckande melodi med en del smakfullt blås. En positiv känsla.
So long Frank Lloyd Wright är tyvärr en väldigt väldigt tråkig låt utan vare sig driv eller melodi. Jag antar att den handlar om arkitekten. En vag soft jazz känsla infinner sig och man står knappt ut.
Andra sidan inleder med flink berättande lite nätt sång The boxer. Om den bara fortsatt i samma anda som den inleder i. Tyvärr så kommer en ganska hemsk piskande trumma in och och ganska malplacerat blås och märkligt ljudande stråkar. Ljuden är i sig inte dåliga men de passar inte in i låten i övrigt.
Baby driver bra gitarrspel och bra maraccas. Låten är snabb och positiv och har bra sångarrangemang i lite doo-wop stil. Bra New Orleans blås. Märkligt med moterljuden i bakgrunden men det fungerar faktiskt i låten som helhet.
The only living boy in New York är nedtonad reflekterande låt. Den har antydan till en riktigt bra melodi som byggs upp och sen när man tappar andan i refrängen så liksom stannar den av och blir något annat. Men den uppbyggnaden och lättnande känslan på backkrönet är storslagen. Men melodin är lite för trasig och irrande vissa stunder. Hummandet och kyrkokörandet är ganska störande.
Why don't you write me har nästan en reggiemelodi. En del bra New Orleans blås och kul sångarrangemang.
Bye bye love ursprungligen med The Everly Brothers gör de på ett bra sätt. Publiken applåderar visslar och klappar takten.
Song for the asking avslutar skivan. En lågmäld låt med en del countrygitarr och stråkar men tyvärr otydlig melodi.
