I Bonniers Rocklexikon hittar man inget om Merrell Fankhauser trots att han var med i åtminstone tre ganska legendariska grupper som spelade allt från surfrock (Del-Fi records) till psykedelisk musik och dessutom har han spelat in flera soloskivor och han är fortfarande aktiv som musiker. Han hämtar mycket inspiration från Hawaii där han bor. Ett av hans soloalbum Maui skymtar i bakgrunden på skivomslaget till det album som jag tänkte skriva om här. Ett album som Merrell spelade in 1986. Det gavs ut på etiketten D-Town och heter Doctor Fankhauser. En helt otrolig skiva som innehåller idel bra musik i en genuin tappning. Man kan definitivt inte tro att plattan är från 80-talet.
Den är sällsynt vittomfattande och täcker in nästan alla bra musikstilar. Det är rock n roll, riktigt psykedeliskt, blues och country dessutom viss känsla av bluegrass. Musiken känns hela tiden äkta och genuin. Det blir inte spretigt med alla stilar utan de sammanvävs på ett otvunget och självklart sätt.
De medverkande musikerna är bland annat John Cippolina på två låtar. Mary Lee är med på nästan alla låtar med bakgrundssång och fantastisk fiol samt piano på någon låt. Bas spelas av Bobby "O" Ormsby på några låtar, Lumpy Sahrioan på några, Steve Meese på ett par och Maka Ala på en. Trummor spelas av Bruce Hively, Art Dougall, Ray Purcell och Roger Smith på ett par låtar vardera. Cindy Bandes sjunger bakgrund och spelar på piano på en låt. Debbie McKay, Diane Anderson och Loreli sjunger i bakgrunden på en låt vardera. Tim Carr spelar munspel på ett par låtar. Donnie Smith spelar gitarr på två låtar. Jim Murray spelar också gitarr på ett par låtar. Merrell själv sjunger på samtliga låtar och spelar gitarr på de flesta.
Ett riktigt superbra album som borde höras av betydligt fler.
Who can you call en rolig poplåt med en massa bra gitarr med fin knorr och lustiga eftertryck. Ett par grymma vinande solon bjuds det också på. Rösten samspelar mycket bra med gitarren och melodin. Nästan countrytakt i slutet.
Även den andra låten Don't give up the rock är en rolig poplåt. Den inleder vad jag skulle säga är ett litet rockhistoriskt tema som fortsätter i flera låtar på skivan. Melodin är bra och Merrell sjunger bra. Gitarren är väldigt bra med slide och härftiga åkningar. Trummor och bas sitter också bra. En del handklapp och lite kvinnlig bakgrundsång i slutet höjer stämningen.
Some of them escaped it all är en lite mer sorgsen låt. Stämningsfull melodi och sånginsats. Annorlunda gitarr jämfört med de första låtarna. Lite vinande och en hel del snabbt fingerplockande som låter mycket bra. Lite kvinnlig kör.
Buddy, Elvis and John fortsätter det rockhistoriska temat med en hyllning till Buddy Holly, Elvis Presley och John Lennon. En sorgsen och längtande låt men ändå hoppfull. Cool fiol, piano och gitarr i fantastiskt bra samspel. Skönt distad röst. Bara att blunda och insupa stämningen. I slutet skapar fiolen nästan lite känslan av svensk spelmansstämma.
Maybe you can call me honey är en avslappnad och behaglig låt. Rösten är mystiskt distad på ett trevligt sätt. Piano och fiol samspelar på ett sätt som ger behagliga rysningar. Sen kommer en gitarr med mycket lågmäld gitarr mixad med perfekt känsla.
Sist ut på första sidan är Thought I heard a melody. Gitarren inleder mystiskt och stämningsfullt med en mycket slide. Invaggande och behagligt med underbara fiolslingor. Merrell sjunger väldigt bra här också.
That's alright mama är underbar version på Arthur Crudups blueslåt som Elvis gjorde en oförglömligt bra version på. Den här versionen är snabb och rusande. Merrell är en avslappnad sångare som ger bra kontrast. Dessutom blir det lite kaotisk stämsång med både män och kvinnor i refrängen. Gitarrspelet är fantastiskt med en massa knorrar och ljusa rock n roll toner. De spelar virtuost men utan att lämna rock n rollens formspråk Dessutom en hel del bra munspel. Genuin spelglädje och en av gitarrerna spelas av John Cippolina från Quicksilver Messenger Service.
Blues medley är som titeln antyder en rejäl mustig blues. John Cippolina spelar gitarr. Superb sång av Merrell med en kvinnlig bakgrundssångerska. Grymt sväng. En oväntad fiol kommer in mot slutet och det är också en del munspel genom delar av låten.
Time of the day är en lite mer psykedelisk låt. Tung upprepande bas och fjäderlätt sång. Vinande gitarr i vissa partier. Melodin fäster sig. Mary Lee är med och sjunger lite i bakgrunden. Dessutom lite fiol.
Stone indians pray fortsätter lite i samma stil. Lite mer drömsk. Episk känsla i sången. Tunga trummor och bas. En massa sprucken enslig gitarr. Mary Lee förgyller sången med sin bakgrundsstämma.
Skivan avslutas med Cocaine and aeroplanes. Bara Merrell på gitarr och sång. Avskalat men ändå fantastiskt intensivt. Stabil akustisk blues med mycket känsla i rösten och slidegitarren.
Slutet på skivan är lite skumt men ganska roligt med en röst som säger "Number nine" och sedan kommer inledningen på första låten som fadar ut. Känns helt rätt och inte konstigt alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar