Vackra melodier och distade fioler

Lou Reed en av medlemmarna i den fantastiska gruppen Velvet Underground avled i år den 27 oktober. En mästare på melodier och skört sprucket gitarrspel. Det vore på sin plats att skriva om deras första album. Det klassiska med bananen ritad av Andy Warhol på framsidan av konvolutet. Jag har tidigare skrivit om ett par av deras album på bloggen, deras andra och en lp med dittills outgivet material som kom på 80-talet.

På den första skivan som kom 1967 på Verve eller MGM i England så hette gruppen egentligen Velvet Undergound and Nico eftersom den tyska sångerskan Nico eller Christa Pfäffgren som hon egentligen hette medverkade på skivan. Hon sjunger på ett par av låtarna på skivan och körar lite på någon låt också. Hon lämnade därefter gruppen. Vad jag förstår så fortsatte inte samarbetet med Andy Warhol heller.

Annars så är gänget detsamma. Lou Reed på sång och gitarr, John Cale på fiol, Sterling Morrison på andragitarr och bas, Maureen Tucker på trummor. De spelar fantastiskt bra och ljudbilden är otroligt vacker och väl sammansatt. De får till ett väldigt distat ljud på ett väldigt rent sätt. Alla instrument hörs exemplariskt.

En av 60-talets mest hyllade skivor och det av en god anledning. Flera av låtarna tillhör rockens bästa. Ljudet är superbt och melodierna vackra och arrangemangen och framförallt gitarr och en speciell fiol är otroligt bra. Imponerande improvisationer står de också för. De påminner lite om Dylan, lite om Link Wray, lite om Peter, Paul and Mary, lite om Grateful Dead och allra mest om sig själva. En mycket genuin skiva som tål att lyssnas på ofta.

Fantastiska Sunday morning inleder. Ljusa klingande ljud som på Buddy Hollys Everyday men långsamt melodiöst och vackert. En liten mjuk fjädrad elgitarr kommer in i en passage. Nico sjunger vackert, svalt och med bra känsla. Ibland hörs lite kör bakgrunden. Minimalistiskt på ett perfekt sätt.

Nästa låt är I'm waiting for the man en fyra och en halv minuter lång rusande rocklåt med en nästan berättande sång av Lou Reed. Fin gitarr som ger klara knäppande toner som skummet på vågorna en blåsig dag. Man väntar hela tiden på att melodin ska plana ut men den rusar nästan hela tiden. Det blir en liten utplaning i refrängen men den är minimal. Mot slutet kommer ett hårt distat piano in också. Väldigt bra låt.

Femme fatale en utsökt vacker melodi med sång av Nico och kör av Lou som sjunger i refrängen.

Venus in furs en av deras mest kända låtar. John Cale spelar grym fiol som tillsammans med domedagsliknande trummor och fina gitarrtoner bygger upp melodin. Lou Reed sjunger mycket bra. I den strålande refrängen blir fiolen renare och textraden

I'am tired, I'am weary, I could sleep for thousand years

sjungs. Helt underbart. Jag undrar om inte lite flöjt eller liknande hörs också. Väldigt virtuos ljudbild och cool samtidigt som den är väldigt varm och omfamnande.

Run run run är en rusande melodi som nästan är lite Dylan:sk. Kör som sjunger run, run, run. Sönderbruten gitarr som ger spruckna märkliga ljud som är underbart melodiösa. Även om den rusar så har den ett långsamt avslappnande sväng.

All tomorrow's parties är en lugn lite sitarinfluerad låt med lugnt avslappnat sprucket gitarrspel. Nico sjunger med uttrycksfull sval röst. Påminner lite om Ill Wind och deras låt Dark world faktiskt. Mycket bra och varierat ackompanjemang.

Andra sidan inleder med Heroin. En omväxlande låt som varierar i tempot med rusande trummor men ständigt med lugn behagligt rent men ändå sprucket gitarrljud. På toppen nästan euforisk. Bryter ihop mot slutet med skrikande toner som möjligen kommer från både gitarren och John Cales fiol. Lou Reed sjunger.

There she goes again inleder med en fin medryckande gitarrtonssekvens. Lou Reed sjunger och Nico körar i bakgrunden. Väldigt vacker och trevlig melodi.

I'll be your mirror är en vacker lugn melodi med Nico på sång. Mjuka gitarrljud. Men ett spänstigt gitarrriff växlar vers.

Nästa låt The black angel's death song är till skillnad från de tidigare inte skrivna av Lou Reed själv utan här skrev han tillsammans med John Cale. En lugnt berättande Lou Reed till ett ganska nervigt men ändå avslappnande ackompanjemang med sprucken fiol och gitarr. Påminner en del om vad de spelade in på sin andra skiva.

Skivans sista låt European son komponerades av hela gruppen. Lou Reed sjunger i berättande stil och i ena högtalaren hörs ett snabbt gitarrspel med kvävda strängar och i andra ett mer österländskt färgat gitarrspel tillsammans med ljusa distorderade toner. Tillsammans kokar det ihop i ett magnifikt avslappnat jam. En del maffiga trummor och bas kommer också in i leken emellanåt.