Sweet Sir Galahad

Joan Baez är en delvis splittrad artist med en emellanåt ganska jobbig röst men ibland låter hon fullkomligt underbar. Jag såg henne live i Linköping 2011-04-21 en Skärtorsdag och där hade hon koll på både röst och gitarrspel i en gemytlig konsert. Ett par av låtarna hon sjöng var Long black veil och The night they drove old dixie down som jag förknippar med The Band och deras första respektive andra album.

På Joan Baez skiva One day at a time från 1969 finns Long black veil med och den skivan tänkte jag ta upp lite närmare här. Den gavs ut på märket Vanguard. Det är en helgjuten skiva med mycket countryinfluenser och en Joan Baez som sjunger mycket vackert och med fin känsla.

Dessutom finns hennes egna helt fantastiskt vackra låt Sweet Sir Galahad med. Den låten var den ursprungliga anledningen till att jag köpte skivan. Man kanske kan säga att det är både en countryskiva och en folkmusikskiva. Ingen kan som Joan Baez sjunga så sorgset men samtidigt så starkt och klart som Joan Baez. På den här skivan hittar hon rätt i sin nivå och sjunger inte med sitt på tidigare skivor lite väl starka darr.

1969 var också året för Woodstock där Joan uppträdde och framförde bland annat Sweet Sir Galahad och Amazing grace.

Sweet Sir Galahad framförs med ljuvligt vacker röst av Joan Baez till vackert flyhänt akustiskt gitarrspel. Trallvänlig melodi. Hennes bästa låt någonsin och en av de bästa låtarna överhuvudtaget.

No expectations är en långsam men medryckande countrylåt som man liksom sugs in i. Fint gitarrspel och avslappnad sånginsats. Är faktiskt en Rolling Stones låt.

Long black veil är en väldigt bra låt. Joan Baez får inte till riktigt samma smärta i rösten som Rick Danko men hon gör en fin version. Bra pedal steelgitarr.

Ghetto är en fin sorgsen countrylåt med bra varierat gitarrspel och en del piano.

Första sidan avslutas med en mer traditionell countrylåt Carry it on med steelgitarr och hästlunk. Trevligt att lyssna på.

Take me back to the sweet sunny south är en väldigt bra låt där hon sjunger duett med Jeffrey Shurtleff. En del munspel och fjäderlätt gnistrande gitarrspel. En traditionell låt.

Seven bridges road framförs åter som en duett med Jeffrey. En långsammare låt utan någon tydlig melodi.

Jolie blonde är mer fartfylld och en klassisk traditionell låt med mycket fiol. Ingen hörbar sång utan mer som ett joddlande eller som ett kom kossera.

Joe Hill den klassiska låten

I dreamed I saw Joe Hill last night

här framförd i en långsam gungande sorglig berättande stil. Lite skillingtryckskänsla. Gitarrspelet varieras på ett strålande sätt.

A song for David är skriven av Joan Baez själv. Om jag förstått rätt så var David hennes dåvarande make som var vapenvägrare. En väldigt stillsam försiktig låt. Bra gitarrspel och sorgsen men ändå klar röst.

Skivan avslutas med I live one day at a time som hon framför tillsammans med Jeffrey. En stillsam vacker låt i folkmusikstil. Deras röster blandas på ett behagligt och vackert sätt. Nästan lite Ian and Sylvia känsla i vissa passager.

Inte så psykedeliskt

Den näst intill mytomspunna gruppen 13th floor elevators och deras första album Psychedelic sounds of the 13th floor elevators kom 1966 på märket International Artist. Namnet till trots så är ljudet på skivan inte så psykedeliskt som man hoppas på. Texterna påstås vara psykedeliska och likaså texten på baksidan av skivomslaget. Tommy Hall en av medlemmarna hade näst intill teoretiska idéer om en psykedelisk tillvaro. Psykedeliskt eller inte så är musiken åtminstone väldigt intensiv och ovanligt hårt rockande. Det finns stillsammare partier förstås och som ett rockalbum från 60-talet betraktat så är det bra. En hel del surfmusik över soundet och ganska vilt, upproriskt och upprivet. Deras andra album å andra sidan är väldigt psykedeliskt och betydligt bättre. Jag får förhoppningsvis återkomma till det här på bloggen.

De har något skrämmande över sin ljudbild och det kan nog jämföras med grupper som Sonics, Trashmen, Lively ones och andra surfgrupper. De influeras av mexikanska rytmer och ibland känns ett Mamas and the Papas sound skölja över dem. Golden dawn en annan grupp på International Artist sägs ha ett liknande sound men de har en betydligt lättare och varmare ljudbild.

Roky Erickson var sångare och fortfarande en aktiv artist, Tommy Hall spelade ett egenuppfunnit rytminstrument och skrev många låtar, Stacey Sutherland spelade gitarr och sjöng, Benny Thurman spelade bas och John Ike Watson spelade trummor. Endast de tre förstnämnda var kvar i gruppen till den andra plattan.

Inleder med tunga och upproriska You're gonna miss me. Skriande sång och ganska mörk ljudbild men ljusa trummor. Har ett mellanspel som har en mexikoklingande känsla. Dessutom ett munspel på slutet.

Roller coaster iskall lugn och drömskt flödande. Samspelet mellan cymbal och gitarr precis i inledningen är väldigt bra. Gitarrkompet har lite surfmusik över sig. Sången ger en mörk drömsk känsla och likaså det bubblande ljudet i andra högtalaren. Är faktiskt lite mexikoinfluerat här också. Variationen i flödet i musiken får nästan kallas progressivt.

Splash 1 är en lugnare mer folkrocksinfluerad låt. De inledande gitarrtonerna är underbart reflektiva. Resten av låten har ett öppet gitarrljud som övergår i ett kort härligt sprucket solo. Sångaren sjunger med lite mörkare mer soulinfluerad röst.

Reverberation (doubt) tillbaka i den mörkare fåran igen. Säreget ljud som dallrar obestämt och mättat. Fruktansvärd tyngd i basen. Rösten ekar drömskt. Inte en avslappnande låt.

Don't fall down är lugnare och mjukare i framtoningen med kör. Men på vissa ställen stannar tempot upp och ett dallrande bubblande obestämt ljud träder fram. Men känslan är mjuk och behaglig ändå. Klockren avslutning med tre öppna gitarrackord.

Andra sidan inleder med låten Fire engine. Den har en kör som låter som ett gäng katter och ganska vilt rockande komp. Roky sjunger vildsint. Bra gitarr. Besinningslös garagerock.

Thru the rhythm är en långsammare låt men väldigt intensiv och uppriven. Rakare och utan gimmickarna från föregående låt. Texten verkar berättande i långa stycken. Trummorna har en bra dynamisk roll.

You don't know inleder med en majestätisk gitarr. Influenser från Mexiko och en del körande bakom Roky. Den första av tre låtar på rad som är skrivna av Powell St. John.

Kingdom of heaven är en av mina favoritlåtar som finns med på Mother Earths debutalbum. I 13th floor elevators version så är det också en lugn sökande låt med mycket psykedelisk drömsk atmosfär. Bra gitarr.

Monkey island fortsätter lite i samma stil men lite stökigare och inte så stämningsfullt. Lite skrämmande.

Tried to hide är en medryckande rocklåt. Ett smittande riff och bra skramliga trummor. Väldigt bra gitarr i slutet.

Både glatt och sorgset

Link Wray spelade in mycket på sin gård i Maryland tillsammans med sin familj och vänner. Jag har skrivet om den första som kom ut i USA även ett album som tillskrivs Mordicai Jones och ett av hans bror Vernon Wray spelades in här. Den andra Beans and fatback kom bara ut i England på det engelska bolaget Virgin records år 1973. Den tillochmed mixades i England. Den är lite mer vild och oputsad jämfört med den första men fullständigt underbar att lyssna på. Glada jam i en gränsöverskridande stil mellan bluegrass, blues och folkrock. De fullständigt glöder och spritter av spelglädje. Stilen förändras mellan låtar och i låtar så det blir aldrig tråkigt. Ibland är det glatt och ibland mer melankoliskt och eftertänksamt. Link Wray sjunger mycket bra med ett starkt uttryck i en lika brutal som skör röst. Ljudet är fantastiskt klart och stilrent välproducerat. Fantastikt rikt ljud som aldrig blir överdrivet eller splittrat.

Beans and fatback inleder skivan på bästa möjliga sätt. Den börjar med bluegrassinfluerad akustisk gitarr eller det kanske är banjo. Sedan kommer en mungiga eller liknande och lite hemmagjort slagverk. De drar på och det är otroligt medryckande. Sen tystnar det och de drar igång ett elektriskt inferno av vild svängig musik. Link Wray sjunger lite grann med sin innerliga röst och det spelas en grymt ljudande gitarr med en massa solon och ett rock n roll piano spelar härliga instick på perfekta ställen. Hela låten är som ett rusande lokomotiv som är enormt medryckande.

I'm so glad är tungsint och sorgsen trots titeln. Link Wray hummar med sin säreget grova men varma och innerliga röst och kompet består av akustisk gitarr och något som ibland låter som vedträn som klyvs och ibland låter som något liknande. En arbetssång med taktfast komp. Men ser en man som lugnt och metodiskt utför ett hårt kroppsarbete.

Shawnee tribe fortsätter i en sorgsen men mer längtande och hoppfull stil. Kompet är en underbar blandning av akustiskt och elektriskt. Det bara glöder om spelglädjen och man rycks med. Det är gitarr, piano och ett stadigt bas och trumkomp. Hela tiden med ett väldigt äkta ljud. Link Wray sjunger fantastiskt bra och han har en liten lössläppt kör med sig.

Hobo man står med på både etiketten och skivomslaget men den spelas inte vad jag kan höra.

Georgia pines är lite tyngre i sitt uttryck med elektrisk gitarr hela vägen. Link Wray sjunger med en kör bakom sig. Blir lite Louie Armstrong aktig jazz över sången en kort stund på ett behagligt sätt. Gitarren river av några vinande toner i slutet och trummorna skramlar på bra.

Alabama electric circus är en instrumentell låt med behagligt ljud av snabbt folkrockigt gitarrspel som låter både akustiskt och elektriskt. Även piano pendlar fram och åter i den härliga lössläppta ljudbilden.

Andra sidan inleder med Water boy, en arbetarsång med tunga bluestendenser som nästan övergår i Muddy Waters influerad Chicago-blues. Byggs upp långsamt och avslappnat. Den är instrumentell i början men en bra bit in i låten sjunger Link Wray lite grann. Hur länge kan man få en gitarrton att sväva, frågar man sig. Viss del av kompet låter som att någon drar upp ett väggur.

From Tulsa to North Caroline är en mer uppspelt blandat elektrisk och akustisk folkrockslåt som bara Link Wray kan skapa. Kören står för sången här. Fullt med infall och instick på piano och gitarr av olika typ. Spelglädjen är total och det är bara att falla in och digga med.

Right or wrong (you loose) är en tyngre låt med mörka toner. Stressade kusliga gitarrer fyller ljudbilden. Sen kommer en ångestfylld elgitarr vinande i ett kort solo som återkommer i intervaller.

In the pines en medryckande positiv låt med Link Wray på sång och med kör. Takten är vedhuggarens och sen är det spelglädje och spännande gitarrljud som surrar på i en föränderlig flödande låt med enkel grundmelodi. Pianot fyller på efter ett tag och slagverken låter väldigt hemmasnickrade och varma. Grymt sköna slidegitarrtoner. Gladare jam finns inte.

Avslutar kalaset gör Take my hand (precious lord). Eftertänksamma toner på surrande elgitarr som växer i styrka. Innerliga pianotoner som ljuder. Link Wray sjunger med innerligt eftertryck på ett skört sätt. En mycket annorlunda version jämfört med Elvis Presleys men med samma känsla och äkthet.