torsdag 28 augusti 2014

Gospel i bluesens förlovade land

För mig kommer mycket inspiration till nya musikupplevelser från TV-program och även böcker. I en bluesdokumentär som gick på TV för kanske 10 år sen var det med en kort glimt av en kvinna som spelade elgitarr på ett ganska annorlunda sätt och sjöng på ett starkt sätt. Hon hette Sister Rosetta Tharpe och var en gospelsångerska. Hennes skivor verkar inte vara lätta att hitta. Enda gången jag har hittat en var förra året på skivmässan i Huskvarna. Det är ovanligt med Sister Rosetta Tharpe skivor enligt försäljaren också. Skivan hette Gospel Train och gavs ut på märket Mercury 1956. Mitt exemplar har ett annorlunda omslag jämfört med hur t ex discogs listar det.

Musiken på skivan innehåller väldigt bra sång av Rosetta. Hon ger verkligen allt på vissa låtar men bjuder på stor variation och känsla och är mer återhållsam i vissa låtar. Jag hör mer blues än gospel i låtarna. Ibland även en del jazzkänsla. Kompet är mestadels orgel och piano men det kommer fina stänk av elgitarr och en del brassigt blås. Janis Joplin hämtade möjligen en del inspiration från Sister Rosetta Tharpe. Musikaliskt känns det som rock n roll fantaster kan hämta mycket. Gitarrtonerna påminner om Elvis Presley som ju också sjöng in en gospelskiva och blueskänslan med ett stänk av jazz påminner i vissa stunder om Fats Domino.

Skivan inleder med Jericho. En klassisk gospel. Rosetta sjunger med mycket känsla och övertygelse. Kompet är lugnt och svängigt.

When they ring the golden bell är en mycket lugnare låt med en del julkänsla med lite kör och väldigt varm innerlig sång av Rosetta. Fint väldigt lugnt pianokomp i en takt som böljar fram och åter.

Two little fishes, five loaves of bread har en mer jazzig och bluesig stil. Med en tät tung berättande känsla. Orgel och piano i fint samspel med Rosettas röst som verkligen är känsloladdad och varierad.

Beams of heaven fortsätter i en fin bluesstil. Som en långsam rock n roll låt. Mycket känsla i hela framförandet.

Cain't no grave hold my body down spelas i en positiv takt och ton med en del blås och en och annan gitarrton inklusive ett härligt återhållsamt men virtuost solo.

All alone inleder med fina gitarrtoner och fortsätter med bra piano. Ett grymt solo med sprucken gitarr med en massa darr i samspel med det klara förvånade pianot är riktigt bra. Rosetta sjunger med varierad och stor mäktig engagerad röst.

Up above my head there's music in the air är en jazzig men rockig låt. Fin basröstad kör sångare och ett fint sprucket gitarrsolo.

I shall know him är en tung bluesig orgelbaserad låt. Bra och innerligt sjunget. Fin lågmäld sent på natten känsla.

Fly away är en klassisk gospel. Den finns med i en betydligt mer folksångsaktig version i filmen O brother where art thou. Här är den mer snabb och svängig. Fina känsliga gitarrtoner som bara kommer ett par enstaka gånger och även en del blås tror jag.

How about you är en avslappnad ganska glad blues med religiös text.

Precious memories fortsätter i bluesens förlovade land. Engagerad röst som drar på rejält med bra avslappnat komp på piano och lite gitarr.

99 1/2 won't do avslutar skivan i ett positivt tempo med en underlig jazzig låt. Det låter som att sjunger i stämmor med sig själv. Fina gitarrsolon bjuds det också på. En härlig lössläppt känsla genomsyrar låten.

söndag 24 augusti 2014

Oklassificerbar musik

I sanning udda men helt underbar musik. En slags folkrock med bara fiol och två akustiska gitarrer kanske vissa inslag av country eller bluegrass. Musiken undgår klassificering. Två låtar tycker jag ger Linda Perhacs vibbar och fiolen kanske påminner om John Cale i Velvet Underground. Kanske progressivt och psykedeliskt. Ljuvligt och vildvuxet på samma gång.

Skivan spelades in av den Kanadensiska duon Allan Fraser och Daisy Debolt medverkar gör också Ian Guenther på fiol. Skivan heter Fraser and Debolt och gavs ut på Columbia 1970. Allan Fraser har skrivit flera av låtarna men Daisy Debolt har också skrivit några. Två har de skrivit tillsammans och två coverlåtar. De gav ut sin andra och sista LP With pleasure 1973. Daisy Debolt dog sorgligt nog 2011.

En av de mer utmärkande dragen av musiken är de väldigt speciella sångarrangemangen som verkar helt improviserade och ger musiken en sällsynt levande känsla. Men ändå är musiken melodiös och har tydliga takter som visserligen flödar och ändras tillsammans med temperamentet. Sen måste man ju naturligtvis nämna det annorlunda kompet med en improviserad vild fiol som verkligen tar ut svängarna. Gitarrerna matchar fiolen och sången mycket bra. De verkar ha haft väldigt roligt när de spelat in skivan och de ger efter för alla infall utan att någonsin bli omusikaliska eller förlora sin genuina och äkta känsla.

Skivan inleder med All this paradise. Väldigt tyst inledning men den kommer igång. En ganska snabb och melodiös låt med bra sånginsats och annorlunda skiftningar av takt och temperament.

Gypsy solitaire har en otroligt udda ljudbild med riffbaserat fiolspel och rytmiska sånginsatser som kommer och går i riffen. Fraser och Debolt sjunger i verkligt improviserade stämmor. Ibland kommer en refräng som har mer melodi och längre toner på fiolen.

Them dance hall girls är en mer traditionell folkrockslåt med vackert fiolspel och fina gitarrknäpp i ett genuint komp. Fraser sjunger huvudparten men Debolt kommer in ibland. I en mellansektion spelas lite piano och saxofon vilket ger en underbar genuin stämning inte olik några av låtarna med The Insect Trust.

David's tune har en mer riffbaserad stil som de två första låtarna. Mycket temperament i sången som är melodiös och varierad. Låten är skriven av David Owen.

The waltze of the tennis players är en mycket stillsam låt med mjuk vacker sång och en melodi som vaggar lyssnaren till en ljuv sinnesstämning.

Armstrong tourest rest home inleder mystiskt med spridda hummanden eller rop och stråkljud. En kort låt som brygga mellan låtar.

Fraser and Debolt theme är en mjuk och behaglig låt där man hör en fin smärta i Debolts röst. Bra dynamik i ljudbilden.

Andra sidan inleder med Old man on the corner framförs av Debolt med Fraser som fyller på ibland och ibland sjunger de i varsin högtalare. Riffbaserat med blixtrande fioltoner ibland. Väldigt medryckande med varierande melodi som ständigt överraskar.

Warmth är som titeln antyder en väldigt varm och mysig låt. Vacker melodi med lågmälda gitarrer och vackra fioltoner. Väldigt bra omväxlande improviserade sångarrangemang.

Stoney day har ett sparsmakat drömskt ackompanjemang inte olikt en Linda Perhacs låt. Utforskande långsamt och förundrat promenerande toner på gitarr och fiol med spännande och varierad dynamik. Debolt sjunger hela låten ibland nästan viskar hon och Fraser viskar lite grann i den andra högtalaren.

Pure spring water inleder nästan obemärkt från föregående låt. Men den här låten har mer driv med en stark melodi och fin duettsång med roliga arrangemang. Några fjädrade toner som jag inte vet varifrån de kommer ger en svängig känsla. Avslutar med ett riktigt drömskt märkligt Linda Perhacs liknande parti.

De avslutar med en cover på beatelslåten Don't let me down skriven av John Lennon och Paul McCartney. Den inleder med ett intensivt rytmiskt parti. Sedan börjar den väldigt melodiösa härligt sorgsna men ändå uppiggande låten. De sjunger underbart fint i duett med fin känsla och en otrolig improviserad variation. Fiolen och gitarrerna kompar fint och ljuvligt kryddat. De har en förmåga att variera dynamik och temperament på flödande sätt som hela tiden ligger i linje med låten.

lördag 9 augusti 2014

Grusade förhoppningar

Vissa skivor har man höga förväntningar på. It's a beautiful day från 1969 utgiven på Columbia är en sådan skiva. Den omskrivs i positiva ordalag på andra ställen. Låtar med gruppen finns med på Fifth annual pipedream där också Tripsichord finns representerade. Slutligen så är omslaget ritat av samme person som Charlatans skiva från 1969 och Quicksilver Messenger Service skivan Happy Trails från 1969.

Men ack ack så dålig den här skivan är. Den är dåligt producerad med ett slätt ljud och olika volymer i vissa nästan olidliga partier. Den saknar melodi och är fylld med obehagliga ljud och antirytmer. Sångaren är hemsk. De blandar genrer på ett onaturligt sätt som inte blir det minsta bra. Bara konstigt. I grunden jazz med vissa moderna klassiska eller konstmusikinfluenser. Kanske progressivt för ingen låt följer sin stil eller melodi. Enligt böcker och internetsidor ska det vara psykdeliskt men jag finner inget sådant. Kan möjligen jämföras med Santana och valfria moderna grupper.

Gruppen gav ut ytterligare tre skivor. Men de hade inte dessa medlemmar endast på denna skiva. David LaFlamme på sång och fiol, Linda LaFlamme på piano, cembalo och orgel, Hal Wagenet på gitarr, Mitchell Holman på bas, Val Fuentes på trummor och Pattie Santos på sång och tamburin. Dessutom medverkar Bruce Steainberg på munspel.

Deras mest kända låt White bird inleder. De första tonerna är behagliga med ett stillsamt komp med akustisk gitarr men sen de börjar de sjunga och kompet övergår i jazz med en del orgel. Pattie Santos sjunger bra men David LaFlamme har ingen tilldragande röst. De sjunger duett. I ett par partier spelar David fiol som i sammanhanget inte riktigt passar in. Ytterligare en bit in i låten undanröjer de alla tvivel om att de spelar något annat än jazz. Den känns väldigt modern.

Hot summer day inleder med ett skarpt orgelljud. Sen kommer ett utslätat jazzkomp med orgel. En del fiol ibland och några toner malplacerat munspel. David sjunger det mesta men Pattie fyller i ibland.

Wasted union blues har i jämförelse med de första två låtarna fruktansvärt högt ljud på en surrande gitarr. Desillusionerad melodi som ibland övergår i jazz. En del klart ensligt piano hörs knappt. Sånginsatsen är förvirrad men inte på ett bra sätt. Slutet låter bara som en centrifugerande tvättmaskin som varvar ner.

Girl with no eyes inleder med några mjuka vackra toner på cembalo. Den här låten håller ihop bra i inledningen med en del fiol. Tyvärr har David ingen bra sånginsats. En bit in i låten ändrar de på den och lägger in orgel och en påträngande tempoökning som inte är bra.

Andra sidan inleder med Bombay calling. Börjar bra med fiol i ett lustigt riff men sen kommer en del orgel och en gitarr som inte har någon känsla. Här försöker de sig också på konstiga skiften i melodi och ljudbild som inte är bra. Innehåller ingen sång men några hummanden. Temat kan vara till en 80-talsfilm det är den moderna känslan över det tyvärr.

Bulgaria inleder väldigt tyst med en fiol och ett otäckt orgelljud. Saknar melodi. Efter en stund börjar man höra något mer och då är det jazz eller kanske nån slags modern klassisk musik med sång och fiol av David.

Time is inleder bara med brutna konstmusik toner. Stressad fiol och orgel. Med ett ljud så slätt och jazzaktigt att det kunde varit inspelat idag. David sjunger. En jobbigt lång låt. Mjuka trummor som kunda vara lite latinskt influerade. Ingen styrsel och ingen känsla bra malande.