onsdag 1 oktober 2014

Skör vacker psykedelisk rock

Om det inte blir ett mästerverk på första försöket så får man försöka igen. Det gjorde 13th floor elevators och deras andra album Easter everywhere från 1967 är verkligen fantastiskt bra. Det gavs liksom alla deras album ut på International Artists. De spelade in ytterligare två LP innan gruppen upplöstes.

Bandet har en något annorlunda sammansättning jämfört med första albumet med de nya medlemmarna Dan Galindo på bas och Danny Thomas på trummor. Tommy Hall är med jug och sång, Roky Erickson på sång, Stacey Sutherland på gitarr och sång samt Clementine Hall på sång på en låt. De hade hunnit vara en sväng i Kalifornien sedan första skivan och det kanske bidrog till att garagerockskänslan har ersatts av en trevlig folkrockskänsla med mycket bra musik. Tommy Hall hade en väldigt stark tro på psykedelisk kultur i stort och baksidan av omslaget är lite österländskt inspirerat tror jag.

Musiken är psykedelisk lite åt folkrockshållet men ändå inte. De skapar stämningar som är väldigt sköra och blida. Samtidigt finns ett mörker ibland. Ljudet är genuint och mycket bra producerat. Varierad ljudbild med både akustiskt och elektriskt i en smakfull blandning och väldigt spännande trumspel också.

Det är ganska svårt att jämföra med andra grupper men de påminner lite om Jefferson Airplane med folkrocksaktigheten, Velvet Underground med mörkret och en del av flödet men även Golden Dawn på samma skivbolag. Det väldigt sköra var de nog ensamma om. I låten I had to tell you påminner de lite om de engelske uteliggaren som sjöng Jesus blood never fails me. Otrolig känsla.

Skivan inleder starkt med Tommy Hall och Roky Erickson låten Slip inside this house. Flödande och långsamt vridande flödande melodi. Mjuka gitarrslingor, ett märkligt bubblande ljud och bas bakom Roky Ericksons ständiga sång. Sätter verkligen en stämning som är behaglig men mystisk. Man upptäcker nya finesser i den flödande melodin vid varje genomlyssning.

Nästa låt Slide machine är en Powell St. John komposition. En förundrad vilse i ett landskap känsla finns i låten. Spridda toner som ändå bildar en melodi till Rokys sång. Melodin blir mer samlad efter ett tag i en refräng. Drömskt och samtidigt helt vaket.

Med tredje sången She lives (in a time of her own) blir det lite mer rockigt med lite kör och mer dynamiska sångarrangemang. Det rusande men mjuka fjädrade gitarrljudet kontrasterar bra med sången. En del cymbaler bidrar fint till en upprymd atmosfär.

Stacey Sutherland skrev Nobody to love. Jag tror att det är han som sjunger också. Bra gitarrspel med episka långa toner och en massa kaotiska trummor.

Första sidan avslutar med en fantastiskt bra cover på Bob Dylans Baby blue. Väldigt långsam i tempot med fint gitarrspel med långa spruckna toner som ringer in i varandra på ett underbart sätt. Roky sjunger med en blid säregen röst. En känsla av öppna vidder men ändå helt olikt Quicksilver Messenger Service.

Earthquake är ganska snabb och lite vildare i sin framtoning men stundtals är den väldigt mjuk och mild. Vid ett tillfälle tystnar allt utom ett distat märkligt gitarrljud. De gör det bra och det blir bra musik a det.

Dust inleder med akapellasång några ord. En låt att landa i efter den mer frenetiska föregående låten. En till stor del akustisk låt men den ha speciell struktur med sången och det bubblande ljudet svagt i bakgrunden. På ett ställe får de till en fin call and answer mellan gitarren och basen.

Levitation är en frenetisk rockig låt med metalliska slagverk ganska snabb gitarr och vild sånginsats. Rusar fram men på positivt medryckande sätt och med glimten i ögat.

En favoritlåt på skivan är I had to tell you som är skriven av Tommy Halls fru Clementine Hall. Den är gripande på ett speciellt sätt. Den är så otroligt skör i framtoningen. Roky och Clementine sjunger en viskande ömsint skör duett till akustisk gitarr och en munspel. Melodin är vacker och känslan äkta och genuin.

Skivan avslutas med låten Posturos. Påminner om både Earthquake och Levitation och ger känslan av en röd tråd och en sammanhållning mellan låtarna. Den är blid och spröd med lite kör. Fina gitarrslingor tar sig nästan obemärkt genom öronen. Melodin flödar fram och ljudbilden flödar den också på ett naturligt sätt.

En skiva som gör att man förstår 13th floor elevators storhet och att de är omtalade. Minnesvärda melodier och låtar med mycket stämning som byggs upp på ett obemärkt sätt. Härligt skört och äkta. Rekommenderas mycket starkt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar