lördag 26 december 2015

Cover på The Weight

Janis Joplin gled in mycket på soul från och med sin tredje skiva. En kvinnlig artist som också sjöng soul på ett liknande sätt var Jackie De Shannon. På sin skiva Laurel canyon från 1969 utgiven på Imperial sjunger hon soul på ett bra sätt med fina influenser från folkrock, blues och pop. Får även nämna singer/songwriter som en genre här tycker jag. Hon hade gjort en rad skivor sedan 1963. Hon var från Kentucky i USA.

Ackompanjemanget är mycket bra framförallt piano av Mac Rebbenack bättre känd som Dr. John. Väldigt bra akustisk gitarr av Russ Titleman och prominenta trummor av Paul Humphrey och Abe Mills. Körsången är väldigt bra arrangerad och används på ett effektfullt sätt. De som sjunger är Barry White, Brendetta Davis och Don MacAllister.

Anledningen till mitt köp var ursprungligen att The Band låten The weight finns med. Hon påminner lite grann om vissa av Janis Joplins låtar och mycket om en viss The Band låt. Lite om The Staples. Låtarna framförs med mycket värme. En skiva som visade sig vara mycket mer än jag ursprungligen trodde.

Jackie De Shannons egna komposition Laurel canyon inleder. En kul svängig melodi med en massa eftertryck. Jackie sjunger bra och Dr. Johns piano är bra och flödande tillsammans med oväntat mäktiga trummor.

Sunshine of your love är den välkända Cream låten. En låt som jag i Creams original upplever som ganska fläskig och olidlig. Men Jackies version är bra med piano och gitarr i call and answer ibland. I slutet kommer något som nästan låter som en fiol.

Crystal clear är en lågmäld behaglig melodiös låt med vacker sånginsats och akustisk gitarr.

She's my best friend är en rockigare låt igen med mycket virtuost piano och trummor.

I got my reason påminner löjligt mycket om The Band låten The weight som också finns med på skivan. Väldigt böljande medryckande melodi och Jackie sjunger med mycket soul. Väldigt mycket The Staples och väldigt bra.

Holly would är den andra Jackie kompositionen på skivan. En behaglig berättande låt med körsång, akustisk gitarr och piano. Fin melodi i refrängen.

Andra sidan inleder med You've really got a hold on me har en massa kaotisk stämsång med både kvinnliga och manliga röster. Väldigt medryckande och soulinfluerat.

Klassikern The weight med The Band görs i bra version av Jackie med Barry White som fyller på i stämsången. Sparsmakat fint ackompanjemang på piano.

Bitter honey är en fin glad och positiv låt.

Come and stay with me har ett fint komp med akustisk gitarr och piano. Stämningsfylld vacker sång av Jackie.

L.A. är en Jackie De Shannon komposition, en svängig positiv låt med engagerad sång.

Skivan avslutas med låten Too close även den komponerad av Jackie. En vacker låt med avskalat komp och stark sång. Nästan lite Janis Joplin känsla med Little girl blue.

måndag 21 december 2015

Jordens rytm

Relatively Clean Rivers skapare Phil Pearlman var aktiv inom musiken redan 1967. Den skivan han gjorde då heter Breat of the earth. Även det ett egenhändigt utgivet album. Här kallas märket för Raddish komplett med en liten teckning på en rädisa. Omslaget visar en beskrivande bild av bongotrummor och något slags elektriskt kopplingsbord. Baksidan visar ett kaliforniskt gäng vid en märklig brygga antar jag vid en strand ut mot Stilla havet. Det är talande för musiken som är öppen som både öknens och havets vidder.

De som medverkar var Karen Darby, Morgan Chapman, JR Nichols, Ron Collins, Bill and Sherry Philips och naturligtvis Phil Pearlman själv.

Håller med vad andra verkar ha skrivit om att musiken kan påminna lite om White light white heat, Velvet Undergrounds andra album. Men här är musiken betydligt mer avslappnad och jordnära. Musiken påminner också om vissa delar av Relatively Clean Rivers. Men här är musiken mer fokuserad på ett tema som används fullt ut. Ändå är musiken väldigt improviserad och spontan, som en porlande bäck som har sitt lopp men ändå far de enskilda dropparna fram okontrollerat.

En enda lång låt fyller ut de två lp-sidorna. Det är rytmisk musik med ett grymt driv men ändå behagligt avslappnat. Ibland är det en viss ödslig mexikansk ökenkänsla som surf musiken kan bjuda på i sina bästa stunder eller kanske även Quicksilver Messenger Service. Det blir mer eller mindre melodiöst genom hela låten. Orgel, flöjt eller gitarr både akustisk och elektrisk driver melodin. Sång förekommer också med en viss liten vers som upprepas avlägset och drömmande. Ett parti med talad sång. Annars är det olika slagverk som skapar en ständigt föränderlig avslappnad ljudbild. Hypnotiskt och medryckande. Något man passerar genom och vandrar in i och ut igen alltmedan musiken målmedvetet fortsätter sin resa. Landskap byggs upp musikaliskt. Bjuder på fantastiska ödsliga drömmande elgitarrslingor emellanåt. Det blir aldrig tråkigt att lyssna på. Slutet på första sidan avslutas med lite skotskt klingande säckpipa.

torsdag 3 december 2015

Stenhård country

Första sidan av Blood, sweat and tears med Johnny Cash bjuder på stenhård country och andra sidan bjuder på vacker bluegrass och nästan calypso influerad country. Blood sweat and tears kom ut 1962 på Columbia. På vissa låtar medverkar Carter family och bland dem June Carter.

På samma sätt som andra Johnny Cash album så finns ett tema genom låtarna. Här är det legendariska amerikanska personligheter, arbetssånger och tragik. Järnvägar, gruvor, sorg och glädje. Andra albumet med Johnny Cash som jag har som har ordet Tears, tårar i namnet. Men Johnny Cash utstrålar värme och känsla skivan igenom.

En spännande detalj är att första låten är över åtta minuter lång. Ganska ovanligt vid den tiden tror jag. Det blev mer vanligt med jam-rocken och psykedeliska låtar senare på 60-talet.

The legend of John Henry's hammer är en berättelse med en del ljudeffekter men det är genuint gjort. Johnny Cash sjunger med värme och humor. Väldigt bra ackompanjemang med elgitarr och trummor. Lite fint lågmäld kör i bakgrunden. Efter en stund kommer en del akustisk gitarr i vacker Appalacherna-stil. Mycket dynamik och känsla låten igenom.

Tell him I'm gone har ett grymt ackompanjemang väldigt tufft och kompromisslöst. Bra driv och snabb blixtrande klar akustisk gitarr och hammarslag. Oväntat rå och den känns väldigt modern för sin tid.

Another man done gone framförs med ackappella sång i call and answer stil mellan Johnny Cash och June Carter. Väldigt melodiöst och väldigt tungt. Mot slutet blir deras mer och mer avlägsna som präriens vidder. Texten är brutal.

Andra sidan inleder med Busted. En lunkande berättande låt. Väldigt bra ackompanjemang med bas och klara gitarrtoner på slutet av bastonerna. Har nästan en trubadurkvalitet över sig.

Casey Jones inleder med en tågvissla. Skramlig akustisk gitarr. Fantastiska körarrangemang och medryckande melodi.

Nine pound hammer låter nästan som Grateful Dead låten Ripple i melodin. Fantastiskt bra gitarrknäppande i bästa bluegrassstil.

Chain gang har en vacker melodi som påminner om en Harry Belafonte låt kanske Jamaica farewell med en vacker sorgsenhet. Fin körinsats.

Waiting for a train inleder med ett fint barpiano sen är det gitarr.

Roughneck har en driven melodi med bra sånginsats och vacker akustisk skramlig gitarr med lagom körande.