tisdag 29 mars 2016

Balanserar på kanten

Karen Dalton gjorde två egna skivor och var enligt vissa källor med på skivan Alleged in their own time med gruppen Holy Modal Rounders. Den gavs ut på märket Rounder records 1975. Det var deras femte album.

Det finns två låtar som framförs av en kvinnlig sångerska och dessa är de bästa på hela skivan men Karen Dalton nämns ingenstans på skivomslaget eller det medföljande häftet med en knasig novell i. Dock nämns Insect Trust medlemmen Luke Faust här som medlem i Holy Modal Rounders. De andra medlemmarna är Peter Stampfel, Steve Weber och Robin Remailiy. Bill Barth en annan Insect Trust medlem tackas för hjälp med mixningen. Musiken påminner en del om Insect Trust, även om Fraser and Debolt och så klart om Karen Dalton. Det är folkrock med mycket skum fiol och arkaiska inslag. De har en hel del crazy saker för sig och balanserar på kanten till skämtmusik men de håller sig på rätt sida. När det är bra så är det riktigt bra. Tyvärr så är det inte bra hela tiden.

Low down dog går i högt tempo med fiol och kaotisk stämsång men balanserar rätt.

Don't seem right går i ett lågt tempo med gitarr, fiol och en del munspel. En blues i grunden men väldigt annorlunda med näst intill ostämd fiol. Det kommer lite knasig stämsång på slutet.

New Reuben's train har snabbt gitarrspel med flödande fiol.

Voodoo queen Marie har en berättande fin stil. Bra plockande gitarrspel och fiol. Fin sånginsats mer seriöst och musikaliskt. Tror att det är en kvinna som sjunger huvudstämman.

Chittlin' cookin' time in Cheatham county är bästa låten och den är riktigt bra. Bra mandolinaktigt spel och en känslosam fiol med en grym sånginsats av en kvinnlig sångerska. Väldigt mycket känslor, man ryser.

Nova är lite mer uppsluppen i sin stil.

Sally in the Alley har en brittisk folkstil över sig.

She's more to be pitied är en berättande låt med bra sångarrangemang och bra stillsamt ackompanjemang med mycket basljud.

Andra sidan inleder med Rocky road minimalt komp men mycket märkliga sångarrangemang som är intressanta och dynamiska.

Across the alley from the Alamo har en medryckande behaglig melodi. Vilda men smakfulla arrangemang på fiol och munspel.

Synergy balanserar på skämtsångskanten. Bra spel på piano.

Red rocking chair har en viss vriden stil med ganska jobbig sånginsats.

Random canyon har en behaglig melodi och annorlunda varierande komp med väldigt mycket start och stop på udda sätt. Dynamiskt och spännande att lyssna på.

Monday morning är ganska stämningsfull. En varsk stil på sången och kompet.

Shoot that turkey buzzard avslutar skivan. En högljudd dansant låt. Ropande stämsång och flinkt gitarrspel med svar på fiol.

söndag 20 mars 2016

Hattar i dimman

Jag har tidigare skrivet om ett album med gruppen Savoy Brown som jag inte alls gillade. Flera av medlemmarna i detta band hoppade av och bildade bandet Foghat. De bestod av Lonesome Dave på sång och gitarr, Rod Price på gitarr och slide-gitarr, Tony Stevens på bas och sång samt Roger Earl på trummor.

Inspirerad av ett Family Guy avsnitt där Evil Monkey lyssnar på Foghat så tänkte jag att jag kunde ge dem en chans. Så jag köpte deras första album som heter Foghat kort och gott. Det gavs ut 1972 på etiketten Bearsville. Mitt exemplar är konstigt med etiketten för A-sidan på B-sidan och tvärtom.

Foghat spelar en mycket bättre och stilmässigt renodlad musik än Savoy Brown. Inga direkta melodier men mycket takt och gitarr. Som ett mellanting mellan Black Sabbath och Allman Brothers. Ingen fantastisk skiva men en skiva att ta fram då och då. Känns som att den ger en del energi faktiskt. Partyrock i grunden men ändå med mycket omväxling och känsla.

Albumet inleder med låten I just want to make love to you en Willie Dixon låt. Inleder med några långa fina gitarrtoner som växer i intensitet tillsammans med trummorna. Sen kommer sången in. Mycket eftertryck. Känns inte alls som en blueslåt.

Trouble, trouble är en raketsnabb bugglåt. En massa vinande dynamisk gitarr, lite smakfullt piano och en fin rökig sånginsats.

Leavin' again (again!) har en lugnare stil med slide-gitarr en masse. Lite större blueskänsla än annars på skivan.

Fools' hall of fame är en glad studsig låt. Både gitarr och piano i en taktfast låt.

Sarah Lee är en något stillsammare låt med lite mer melodiös framtoning. En hel del dynamik med mycket eftertryck och återhållet temperament.

Highway (killing me) inleder andra sidan. En tung taktfast sak med fläskiga riff. Har en del underliga ljud som låter som ett utdraget cymballjud.

Chuck Berry klassikern Maybelline går i ett rasande tempo med både gitarr och piano. Bra variation i ljudbilden. Mycket trummor.

A hole to hide in har en lite mindre partybetonad stil. Lika taktfast och ibland känner man av en viss buggtakt men oftast är det tung malande takt.

Gotta get to know you har ett annorlunda darrande gitarrljud och en mjukare bas med ett diffust orgelljud över hela låten. Lite Allman Brothers över soundet. Men mer drivet och malande i takten. Har en del fina instick på piano också. Avslutningen med allt starkare orgel och piano med bubblande trummor bakom är riktigt stämningsfull.

måndag 14 mars 2016

Linda Gail Lewis på piano

Jag har sett Linda Gail Lewis live två gånger senast i Motala den 3 januari 2014. Hon kan verkligen spela piano och showa med spel både med händer och fötter. En upplevelse att se och höra.

Hon har spelat in skivor med sin mycket välkände bror Jerry Lee Lewis men här tänkte jag skriva om en av hennes soloskivor, International affair på New Rose Records från 1990. En fransk LP som vad jag förstår inte är utgiven någon annanstans. Men den är inspelad i rockens födelsestad Memphis Tennessee. Medverkar på skivan gör bland annat Doug Easley på gitarr, Jim Spake på saxofon och Alex Greene på orgel. Linda Gail Lewis själv spelar naturligtvis piano och sjunger. Hon har spelat väldigt mycket i Sverige.

Hon spelar riktigt bra rock n roll och sjunger och pratar på sjungande sydstatsdialekt i verkligheten och även på den här skivan. Hennes konsert var mycket klassisk rock n roll, gospel och lite country. På den här skivan är det kanske ett lite modernare urval men hon är lika genuin här också. En kul rockig positiv skiva.

Skivan inleder med en cover på Billy Swans I can help. Linda Gail sjunger bra med härligt engagemang och bra pianospel också. En del bra gitarrspel får de också in.

We were both wrong är en långsamt lunkande liten countrylåt. Linda Gail sjunger på riktigt härligt.

They called it rock är en snabb låt. En del gitarr i en modern men varierad stil.

Cry one more time är en gungande härlig långsam låt som böljar fram på ett coolt sätt. Riktigt bra lågmäld saxofon som sätter tonen. Bra sånginsats och gitarr.

Clean cut kid är också en långsam men ändå driven rock n roll låt. Här är det en del bluesigt munpel.

A.I. on the jukebox inleder andra sidan. Hon sjunger bra och river av ett långt häftigt pianosolo.

Suddenly single är en riktig böljande country. Ganska lyrisk sparsmakad gitarr som inte överanstränger sig.

Tounge and cheek är en långsam rocklåt med bra sug i. Mycket orgel och gitarr. En medryckande cool dansant känsla.

I feel so bad har en del fint piano på ett annorlunda sätt. Lite Ronnie Hawkins känsla över rock n rollen i den här låten. Blir en del riktigt rivigt piano och en del saxofon också.

Skivan avslutas med en live-inspelning av låten Las Vegas. Snabbspelad och med en duett mellan Linda Gail Lewis och en manlig sångare. Bra gitarrspel som river av ett par fina flinka solon med speciellt sound.

onsdag 9 mars 2016

Rått och oborstat

Ett rått härligt sound. Varierade låtar. Melodiöst och bra sånginsats med mycket dynamik. Bra gitarr och piano. Gruppen Betty med sitt privatpressade album Handful från 1971 bjuder på mycket. Etiketten heter Thin man records.

Betty bestod av Al Rodriguez på trummor, Kerry Kanbara på bas, Mike McMahon på gitarr och Anthon Davies också på gitarr. Dessutom medverkar Tom Jordan på piano och orgel. Sjunger gör Anthon Davies förutom på sista låten där Mike McMahon sjunger. Körsången står Kerry, Mike, Al samt Lee Marks och Ed O'Donnell för.

Beskrivningen i Acid and Flowers där skivan beskrivs som en blanding av Dragonfly och Canned Heat är träffande. Det stämmer faktiskt mycket bra. Jag kan slänga in Blue Cheer också. Musiken är rå, har ett grymt driv och är glädjefylld men samtidigt med ett bra riv. Sånginsatsen är strålande med medryckande arrangemang, gitarrspelet är ständigt varierande och mycket bra, melodiöst och fina trummor och bas också. Piano och orgel finns med i perfekt blandning och samverkan med resten av musiken. Jag gillar det här albumet väldigt mycket. Konstigt nog så talas det ner ganska kraftigt i böckerna men i själva verket så är det medryckande och varierad psykedelisk bluesbaserad hårdrock av bästa märke. Speciellt om man gillar rå och oborstad musik. De ska tydligen ha spelat in ett album till.

Boogie wit you inleder med grymt driv och härligt rå sång. Bra instick på piano.

Blind with shame är mer melodiös med varierad sång med galen stämsång och en rå sång. Bra piano i bakgrunden och grym gitarr med ett fint solo.

Just for fun har en tung stämningsfull känsla med taktfast gung med bra klipp i. Häftig ångestladdad sånginsats. Ett bra avsnitt med fina spruckna gitarrimprovisationer.

High rollin' on the freeway är en uppsluppen låt med en massa vinande och vridande gitarr som sprudlar genom hela låten. Mycket variationsrik med bra fjädrande solo mot slutet.

River bummin' har en mer bluesig känsla. Bra piano och bra gitarr med ett annorlunda sound. Långa ljusa rena men ändå spruckna toner. Melodiöst och bra driv.

Andra sidan inleder med titellåten Handful (of love). Långsam melodi med bra driv i. Bra sångarrangemang med stämsång och vilda ångestfyllda rop. Kompet är bra med rå gitarr och en lågmäld orgel.

Thank you har ett tungt härligt medryckande gung. Ett bra solo på gitarren med fin orgel i bakgrunden.

Learn how to boogie har ett snabbt komp med bra sånginsats med mycket klipp i. Ett långt solo på gitarr med vinande ljud och råa distade ljud som blandas fint med orgel, bas och trummor.

Harley perdoo är riktigt tung och medryckande. Ångestladdad sång och en del underbara spruckna gitarrer som bubblar över samtidigt som en pigg orgel trippar fram.

Lights gonna shine avslutar skivan. En annorlunda stillsam låt. Stämningsfyllt piano och bra trummor med en fin reflekterande sånginsats.