tisdag 24 maj 2016

Ljudet från en lergök

Införskaffade skivan tack vara låten Tonight will be fine som avslutar lyssningen. Skivan heter Songs from a room och är den andra skivan av Leonard Cohen. Den kom ut på Columbia 1969 men mitt exemplar är från England och gavs ut på CBS. Leonard Cohen är kanadensare men hans skivor har gjorts i USA.

Det består av lugna sånger som i sin stil är visor, nästan chanson skulle jag säga. Ljudbilden blir ganska enahanda men när det är bra är det riktigt bra. De enskilda delarna är väldigt bra men det blir lite för mycket sett som en helhet. Egentligen är jag för ett avskalat ljud och det är klart och vackert men det är något som fattas ändå.

Bird on the wire är väldigt vacker med lågmälda stråkar och stillsamt knäppande akustisk gitarr. Sånginsatsen passar ihop fint med kompet och är kontemplerande med en lätt humoristisk touch. Undrar om man inte hör en mungiga knäppande lite grann också.

Story of Isaac är lite snabbare med enbart gitarr. Tror att den handlar om Isak och Abraham i Bibeln. Har en säregen dynamik i volymen på sången.

A bunch of lonesome heros spelas på gitarr med strömmande ackord. Mungigan hörs här också. Dessutom är det en del trumpet och kanske lite elgitarr. Melodin är lite snabbare och mer ljudlig. Otroligt omväxlande komp.

The partisan är tillbaka i visans böljande land. Här hörs en kvinnlig kör som sjunger på franska och förutom akustisk gitarr så förekommer även lite lågmält dragspel.

Seems so long ago, Nancy avslutar första sidan. Den är sparsmakad men mycket sång. En sorgsen visa.

The old revolution är också lite sorgsen men har en hoppfull ton. En liten mungiga ligger i samtidigt med gitarren genom hela låten.

The butcher har ett sparsmakat komp som ökar i intensitet i ett böljande mönster.

You know who I am fortsätter i en sorgsen reflekterande stil. Vackert avskalat gitarrkomp.

Lady midnight mer berättande i en lite snabbare låt. Visst diskret orgelljud långt bort i bakgrunden.

Skivan avslutas med bästa låten Tonight will be fine. Den har fin melodi och lagom lågmäld stil med en fin variation i ljudbilden. Sången framförs med en snäll röst. Takten skapad av mungiga rusar på men är avslappnad. Avslutas med ett sprucket men trevligt flöjtljud eller kanske något i stil med en lergök.

söndag 22 maj 2016

Utskällt livealbum

Ett av de mest utskällda live-albumen vad jag förstår är 13th floor elevators tredje album som heter just Live. Det som ogillas med det är att det är pålagt en massa publikljud i efterhand. Det är inte alls ett live-inspelat album utan ett hopplock av gamla inspelningar på applåder och busvisslingar ditlagda i efterhand. Enligt mig är det inte speciellt störande utan ett ganska bra album.

Egentligen är det kul att lyssna på främst för låtarna Before you accuse me, You gotta take that girl och I'm gonna love you too all tre från första sidan. Här får de till en sprucken härlig drömsk stil på de två sistnämnda och en rockig stil på den första. Soundet ligger mittemellan deras två första album men lutar väl lite mer åt det första Psychedelic sounds.

Before you accuse me är en cover på den klassiska Bo Diddley låten. En blues rockare som de framför i en ganska avslappnad men med ångesten bubblande i bakgrunden. Roky sjunger sjunger med entusiasm och gitarrslingorna sitter fint och deras säregna bubblande bakgrundsljud passar också in bra.

She lives in a time of her own är från Easter everywhere. Drömsk och svävande som alltid. Riktigt bra gitarr i slutet.

Tried to hide är från debutalbumet Psychedelic sounds. Är stressad och ganska hotfull med skum rytm och ett skrämmande riff.

You gotta take that girl är en ny låt på detta album. En drömsk vacker låt med fin melodi och lågmäld elgitarr med fin sånginsats och ett nedtonat bubblande ljud. Skriven av Powell St. John. Påminner lite i stil om en Buddy Holly låt.

Hyllningen till Buddy Holly fortsätter med I'm gonna love you too en låt som Holly spelade in själv. Roky låter väldigt likt och kompet är också stilrent.

Andra sidan inleder med Everybody needs somebody to love. Har nästan lite Rolling Stones känsla över sig och reggie i kompet. Tydligen en Salomon Burke låt. Växer lite stundtals i vissa partier med bra flinkt gitarrspel.

I've got levitation är från Easter everywhere. Har ett säreget driv.

You can't hurt me anymore har ett fint medryckande komp med engagerad sånginsats av Roky. En ganska rak rocklåt.

Roller coaster är från Psychedelic sounds. Inleder avslappnat men hotfullt. Har ett visst surfaktigt sound över sig. Sen har vi det bubblande ljudet och ångestfylld sånginsats.

You're gonne miss me från första skivan. En driven ganska mörk låt det här också. Surfinspirerad gitarr som är riktigt bra. Knyter ihop säcken med inledningen med Bo Diddley ganska bra. En del munspel finns med också mot slutet.

måndag 16 maj 2016

Modern country

Johnny Cash är en av mina absoluta favoritartister. Hans dotter Rosanne Cash spelade också in skivor. Hennes tredje album hette Seven year ache och kom ut på Columbia 1981. Min kopia är den tyska utgåvan som kom på märket Ariola samma år. Undrar om titeln anspelar på Marilyn Monroes klassiska film Seven year itch, Flickan ovanpå.

Albert Lee är med och spelar gitarr på några låtar och Emmylou Harris är med och körar. Rosanne har skrivit två av skivans låtar resten är andra kompositörer. Det är en del country över det men med ett väldigt modernt sound. Överhängande är det pop skulle jag säga men med bra variation.

Rosanne sjunger bra med både humor och känsla men har inte någon speciellt särpräglad röst.

Rainin' inleder. En positiv popmelodi. Ett ganska behagligt och medryckande bassound med en pigg blygsam gitarr.

Seven year ache är skriven av Rosanne själv. Den är en vacker melodi med lagom melankolisk stämning. I stort sett en poplåt.

Blue monn with heartache är också skriven av Rosanne. En väldigt långsam låt i modern pop-tappning men behaglig.

What kinda girl är betydligt snabbare och med ganska rivig sångare och en del gitarr.

You don't have very far to go avslutar första sidan. En modern countryballad. Lite Kikki Danielsson över det.

My baby think he's a train är en riktigt snabb lite skojfrisk countrylåt.

Only human har ett modernt pop country sound över sig. Melodin är mjuk och vacker. Några fina pianoslingor är med på ett par ställen.

Where will the words come from? känns som ren pop. Faktiskt lite mandolin på låten också men det ändrar inte den starka popkänslan.

Hometown blues har en snabbare takt, lite modern hillbilly kanske.

I can't resist avslutar skivan. Är riktigt 80-talsmodern pop. En del saxofon. Men det sångarrangemangen är vackra.