söndag 15 april 2018

Väldigt udda blues

Captain Beefheart eller Don van Vliet som han egentligen hette var en udda musiker. Här tänkte jag skriva om hans andra skiva Strictly Personal från 1968 utgiven på etiketten Blue Thumb.

Jeff Cotton som senare var medlem i fantastiska bandet Mu spelar gitarr, Alex St. Claire också gitarr, Jerry Handley spelar bas, John French trummor och Don van Vliet själv sjunger och spelar munspel.

Tidigare har jag skrivit om Paul Butterfield Blues Band och deras väldigt lyckade sätt att mixa ren blues med psykedelisk stil på skivan East west. Strictly personal är ett helt annorlunda album men som ändå utgår från samma grundingredienser, ren blues och psykedelisk musik. Påminner mer om Tom Waits än om Paul Butterfield.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det här är bra eller inte, det varierar mellan lyssningarna. Vissa gånger är det bra och vissa gånger inte så bra.

Ah feel like ahcid inleder. En märklig blues med rå sånginsats och sparsamt gitarrkomp.

Safe as milk är en mer rockorienterad låt. Obevekligt komp med gitarr och trummor som riktigt rusar på ibland och vrider sig vid andra tillfällen. Sånginsatsen är rå.

Trust us är en märklig låt med ett desperat anslag. Kompet är hypnotiskt och rösten elektroniskt modifierad men väldigt rå.

Son of mirror man - mere man avslutar första sidan i en mer bluesinspirerad stil med säregen lågmält intensiv sånginsats. Gitarren åker kana runt omkring genom låten.

On tomorrow är en hypnotisk låt med spännande varierad gitarr.

Beatle bones n' smoke stones har väldigt sparsmakat komp i inledning som växer efter ett tag på ett hypnotiskt sätt. Säger frasen

strawberry fields forever
som jag antar är en anspelning på The Beatles.

Gimme dat harp boy har ett ganska tufft taktfast komp med en massa munspel.

Kandy korn avslutar skivan. En udda rock n roll låt i skumt tempo och med udda sånginsats. Har en fin avslutning på speciell gitarr som fyller rummet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar